Direkt när man kommer innanför dörren breder en jättedisk ut sig och det finns gott om bakverk och olika sorters smörgåsar att få beslutsångest över, men däremot inga lunchrätter eller sallader. Betjäningen är rapp, vilket är nödvändigt då kundtrycket ibland kan vara stort. När det är fint väder och uteserveringen fylls är det säkert ett par hundra gäster i omlopp. För den hungrige finns ett stort om än ganska konventionellt utbud mackor (även glutenfritt).
Fågelsångens räkmacka är av klassisk typ på tekaka med majonnäs, skivat ägg och ett skapligt berg räkor. Lite gulligt pyntad med en liten svensk flagga också, som en passning till bilderna på kungafamiljen bakom serveringsdisken. Ciabattan med salami och brie är en grövre variant och har inte brödets sedvanliga ”seghet”. Säkert skönt för trötta tuggare, men man missar å andra sidan ganska mycket av ciabattakänslan. Salamin är av den rödrosa typen. Sammantaget är det en macka som smackar som mackor gör mest, varken bättre eller sämre. Fullkornsbaguetten, som också är lättuggad, med Skagenröra är också traditionell där dill och peppar sätter smak på räkfyllningen. I övrigt gurka, sallad och tomat.
På kaffesidan gillar patrullen cappuccinon, som serveras med fint krämigt skum, även om den är lite tam i smaken. Bryggkaffet smakar enkelt, men är funktionellt för den som långsitter och gärna tar påtår. Fågelsångens chai-te kan bara rekommenderas för dem som gillar den sirapssöta varianten.
När det kommer till fikautbudet är traditionella inslag som bullar, tårtbitar och småkakor i klar majoritet. Här väntar inga överraskningar, vilket nog inte är meningen heller. Patrullen provar också äppelpajen och chokladtårtan som båda är onödigt söta: äpplena har ingen syrlighet alls och chokladtårtan är – om än saftig och rejäl – så pass sockrig att chokladtäcket knastrar i munnen.
Förmodligen är det i många fall kanske inte bara det drick- och ätbara som drar gäster till Fågelsången. Kanske är det lite nostalgi, till exempel är det något alldeles visst med att lyfta sin kaffekopp från den gamla hållaren, och det vilar nästan ett romantiskt skimmer över lokalen med sin stora härliga fönster, det väl insuttna möblemanget, heltäckningsmattan och tavlorna med Uppsalamotiv. Den ljusbruna gardinkappan mot de gula markiserna utanför blir nästan för mycket, men bara nästan. Stämningen är ofta hög, på helgerna är det nästan alltför stimmigt och att hitta en bra sittplats kan ta sin lilla tid. Men det kan det vara värt för den som vill titta på folk och få sig en klassisk fika.