”Men kan du lugna ner dig eller?! Det är faktiskt meningen att man ska slappna av på julen.”
Orden klämtar från minnesbanken. Min manlige släkting tyckte att jag var jobbig när jag för många år sedan ville att han skulle hjälpa till mer med julstöket. Hans svar dröp av irritation över att jag störde hans julefrid.
Väldigt många av oss gillar att fira jul. Vi går igång på tanken om slädfärder, dignande julbord, egeninslagna klappar och en tät, glittrande julgran. Men julen skapar sig inte själv – i vart fall inte om man vill ha saker som de precis nämnda. Och någon är det som måste ta ansvar för att allting blir gjort. Det är någon som skriver alla listor, som gör inköp, planerar, pyntar och delegerar. Låt mig presentera: projektledaren.
Som bekant har vi historiskt sett uppfostrat flickor och pojkar olika. Det gör att våra förväntningar på kvinnor och män dessvärre skiljer sig åt än i dag. Och det är i den här kollektiva uppfostran som vi hittar kvinnorollen familjens projektledare. Hon har helhetsansvar över alla små detaljer som rör familjen och är den som ska se till att allt blir gjort.
För oss som firar jul finns det knappast någon annan tid på året som innefattar så många traditionsbundna förväntningar på perfektion och familjelycka. Herregud, vi har ju en hel bjällerklangshetsande industri som går ut på att romantisera den perfekta julen och att ge oss receptet på allt vi måste köpa och hinna med för att nå den. Och eftersom vårt julfirande är beroende av tradition söker vi framgången i just traditionella roller. Projektledaren kallar jag henne i dag – hemmafrun hette hon förr.
För den julfirande projektledaren finns några alternativ; Hon kan avvika från idealjulen och riskera att bära familjens besvikelse på sina axlar. Hon kan göra allt själv med risk för att bränna ut sig och garanti för att julfirandet blir en plåga. Eller så kan hon försöka engagera resten av familjen i förberedelserna och få stå ut med att bli kallad ”tjatmoster” och ”gnällkärring” Ah, denna julefröjd.
Många av oss vet knappt hur man ställer till med jul utan detta destruktiva husmorsideal. Hux flux och simsalabim har vi förvandlats till Emil i Lönnebergas mamma och precis som Alma kreverar vi av den goda projektledarens ansvar för den perfekta julen. Och medan vi går under gör sig omgivningen rolig över husets tyrann som domderar och hetsar. Jättekul – inte. Att driva med kvinnor som inte ”lyckas” meditera sig till ett behagligt julstök är ungefär lika smakligt som att göra sig rolig över kvinnor som inte ”lyckas” känna sig fina utan skönhetsoperationer, eller män som inte ”lyckas” gråta inför andra för att de lärt sig att det är ett svaghetstecken. Inte smakligt alls alltså.
Saken är den att frågan om att slippa julstress är en feministisk en. Vill du kunna njuta av en jul med pynt, gran, paket, julbord och tindrande ögon samtidigt som du vill slippa en sönderstressad mamma/fru/partner/syster/dotter? Vill du både äta julkakan och ha den kvar? Då kanske du ska pallra dig upp från soffan och vara med och baka lite också.