I måndags tog Kalle Sandhammar klivet in som ny chefredaktör och vd på UNT.
Är det en dröm som gått i uppfyllelse?
– Ingen dröm, för jag har aldrig planerat nästa karriärsteg, Men det känns roligt, viktigt och fint. Det låter kanske lite pompöst, men jag tar mig an det här uppdraget för att jag tycker att journalistiken har ett viktigt samhällsuppdrag. UNT behövs mer än någonsin, i en tid då tryckfrihet och yttrandefrihet ständigt naggas i kanten. Den lokala journalistiken är ett av naven i en demokrati, säger han och för ihop sina händer, som för att understryka sanningshalten.
Någon duvunge på jobbet är han inte - han kommer från en liknande tjänst på tidningen NSD, som liksom UNT ingår i NTM-koncernen.
Men han är ny i stan.
Eller återvändare är nog ett bättre ord.
Kalle Sandhammar kom nämligen till Uppsala för att plugga efter att ha gjort lumpen på brandskolan på Sandö, norr om Härnösand. Hans norrländska dialekt klingar av s som blir sch och ibland blir ja ett jo.
Att norrlänningar skulle vara tystlåtna är en spridd kliché, Kalle Sandhammar pratar fort och ordrikt, så snabbt att pennan slirar i anteckningsblocket.
– Jag är den rastlösa typen, vill att nya saker ska hända, så det är nog därför journalistiken passar mig. Ombytligheten gör att det aldrig blir slentrian eller tråkigt, säger Kalle Sandhammar.
Otålig?
Svaret kommer blixtsnabbt:
– På gott och ont. Jag har alltid haft ett behov av att göra nya saker, att röra på mig och anta nya utmaningar.
När Kalle Sandhammar var student i Uppsala hade han ingen aning om vad han ville bli. Han tyckte psykologi verkade intressant och läste A och B-kursen, samtidigt som han engagerade sig i nationslivet och i olika studentföreningar.
Särskilt ensam behövde han inte känna sig. Han flyttade till stan samtidigt som sina gamla barndomsvänner.
– Vi var ett gäng killar som hållit ihop under skoltiden, alla började plugga ungefär samtidigt.
I UNT:s textarkiv går det också att hitta ett reportage om Kalle och hans kompisar, från år 2000. Reportern Lotta Frithiof skrev om åtta killar som bildat ett matlag där en av dem stod vid spisen vid varje träff. Varje vecka träffades de och lagade mat från olika länder.
– Det var socialt och vi hade kul ihop. Vi träffas fortfarande!, säger han och spricker upp i ett stort leende. Men inte lika ofta, numera blir det en till två gånger om året.
En dag, efter en föreläsning, hade en kurskamrat med sig några papper som skulle kopieras. Det var en ansökan till JMK, journalistutbildningen i Stockholm.
– Plötsligt föll allt på plats. Min profil: nyfiken, samhällsintresserad och bra på att skriva - det var ju det jag skulle göra! Jag sökte till JMK, kom in på mitt resultat från högskoleprovet och behövde inte längre tänka på hur jag skulle lösa nästa termin.
Men efter blott ett år tog han en paus, tyckte studierna var för teoretiska. Det var hantverket han ville åt.
Det fick han lära sig, bokstavligen från grunden, efter att ha fått uppdraget som redaktör för nationstidningen Norrlands varjehanda, där hans blivande fru också jobbade.
När han började hade hon redan arbetat ett tag. Sida vid sida - över texter, bilder och redigeringsprogram - uppstod en förälskelse som övergick i kärlek, giftemål och tre barn.
Efter lärotiden på Norrlands kom han tillbaka till JMK när det var dags att göra praktik.
Han har inget minne av sin första dagstidningstext som publicerades när han gjorde kortpraktik på den numera nedlagda dagstidningen Nya Norrland.
Men han minns att han fick hoppa in som redaktionssekreterare under påföljande semestervikariat.
– Jag klev in som arbetsledare utan någon egentlig erfarenhet. För mig var det bra att få ta ansvar, jag gillade det. Men i ärlighetens namn var det också många gånger som nattchefen räddade mig från riktiga tabbar, säger Kalle Sandhammar och ser lite skamsen ut.
Åren därpå rabblar han upp i raskt tempo. Han har provat på de flesta sysslor på en dagstidning, varit reporter, redigerare, arbetsledare och nattchef på sporten. Under en period tog han dubbla pass på DN, tackade ja till vartenda inhopp och "gjorde allt".
– Det var perfekt. Jag drog ihop en jordenrunt-resa på två månader samtidigt som jag fick göra det jag brann för.
Han blev kvar på DN i 13 år, bland annat som chef över webbredaktionen mellan åren 2003-2007.
Den tiden var expansiv. Och åren fram till nu har den digitala publiceringen vuxit både i omfång och status.
Kalle Sandhammar har lovat att papperstidningen kommer att finnas kvar i allra högsta grad. Men hans kanske största utmaning blir att finna betallösningar som gör att UNT kan tjäna pengar på det digitala utbudet.
– Jag får varje dag bevis för hur viktig journalistiken är, och hur UNT gör skillnad som en närvarande och trovärdig nyhetsförmedlare i Uppland. Jag är övertygad om den lokala journalistikens värde. Att ta betalt på webben handlar inte om att tjäna pengar, det är ytterst en nödvändighet för om det ska finnas anställda journalister som bevakar vår tillvaro på plats. UNT har för övrigt alltid tagit betalt för journalistiken i papperstidningen så det är inget konstigt.
Kollegor har beskrivit Kalle Sandhammar som en lättillgänglig och chosefri person. Som chef vill han vara närvarande och nåbar.
Men, tillstår han, att berätta om sitt privatliv i tidningen, det är han inte särskilt bekväm med. Det är mer av ett måste när han är ny på jobbet.
Har du haft någon tuff period i ditt liv?
– Nej, några större mörka perioder har det inte varit. Jo, det var så klart jobbigt när mina föräldrar skildes. Jag var tolv och flyttade med mamma och två syskon till Härnösand. Pappa bodde kvar många mil bort och vi träffades bara vissa helger och lov. Jag blev nog lite otrygg, det var ju stora skräcken att familjen skulle upplösas.
Som barn var han en riktig surkart de första tre åren.
– Enligt mina föräldrar och släkt hängde mungiporna alltid nere. Jag kunde gå och långsura i timmar. Det är lite roligt eftersom det stämmer så dåligt med hur jag är i dag. Jag har alltid varit social och haft lätt för mig, hittat mina egna vägar, lite som en kameleont och passat in var som helst. Det lär man sig genom att flytta.
Han har aldrig haft en svacka i jobbet och ser frågande på mig när jag undrar. Hur skulle det gå till när variation och högt tempo är just det han behöver för att trivas?