– Skriv om alla förväntningar man har på sommaren, som aldrig infrias, säger min kompis över en nationsburgare.
– Du menar att man tänker att allt ska vara som i Pripps blå-reklamen? säger jag.
– Åh! suckar en annan kompis. Den jävla reklamen förstörde allt!
Detta samtal hölls i förra veckan, när molnen låg som tätast över Uppsala, och duggregnet riktigt kröp in och förlamade själen till en temperatur på konstanta, depressiva nio grader.
Inför varje sommar när jag någon slags förhoppning om att jag ska hinna med så mycket. Att se lite av Uppland, men också träffa familjen några lata dagar i Småland. Festa med kompisar i storstan, åka på festival, våldgästa kompisar som har föräldrar med sommarstugor. Kanske till och med hinna med en sista-minuten till något lopp-hotell i södra Europa.
Men det slutar oftast med låånga kvällar i trädgården på Uplands nation där en räknar hur många timmar en hinner sova tills väckarklockan ringer och sommarjobbet tar vid. (”Jag klarar väl mig på fyra timmar?”). Det är rätt långt ifrån de där klipporna i Öl-landet vid det blå vattnet där alla är solbrända, har jättevita tänder och aldrig blir bakfulla.
Men en sommar i stan blir faktiskt vad man gör den till, och lyckligtvis finns här så sköna människor att hänga med, att en grillkväll bland fåren i Stabby och en biltur till typ Bålsta kan bli rent av magisk, för att använda ett slitet uttryck. Eller som min bästis Lobban säger ”Vi behöver inte åka på semester, vi har ju Alanya här!” och vevar ner rutorna i bilen, vrider upp den turkiska musiken och kör riktigt långsamt på Flogstavägen, in i solnedgången.