I Gunnar Rundgrens och Ann-Helen Meyer von Bremens bok "Kornas planet" skriver de om kons roll i vårt jordbrukssystem.
Leran klafsar under klövarna när kalven Älva långsamt kliver fram för att hälsa. När mulen är nästan framme gör fotografen en, i alla fall för kvigkalven, alldeles för snabb rörelse och hon rycker till.
– Hon gör sådär för oss också, säger Gunnar Rundgren.
I skogskanten står Älvas mamma Borta och betraktar oss med intensiv men svagt skeptisk blick. Stuten Bosse är mer kärvänlig och trots att hans storlek imponerar intygar både Gunnar och Ann-Helen att han är en av de harigaste i flocken.
– Och han är väldigt gullig, säger Ann-Helen.
Hon arbetar som journalist och har länge bevakat frågor om lantbruk och livsmedel. Gunnar var med och grundade organisationen KRAV och jobbar i dag som konsult inom ekologiskt lantbruk. När de köpte gården Sunnansjö utanför Järlåsa var tanken att omsätta sina idéer om hållbar odling i praktiken. Några kor fanns inte med i planen.
I stället kan man säga att det var gården som behövde kor. Nu syns sjön genom fönstret från matbordet där vi sitter och pratar, men när de kom hit var det mesta igenväxt. Tillsammans med grannar och vänner har de huggit ner träd, kapat sly och flisat eller eldat upp slyn.
Så för sju år sedan flyttade den lilla flocken in på gården. Trots att Ann-Helen led av en viss koskräck.
– Jag var skiträdd för dem länge. Till att börja med är de jättestora. De flesta som kommer hit och ser de här korna för första gången undrar varför vi inte skaffade höns i stället, säger Ann-Helen.
Från början var korna lika rädda för dem, men genom att locka och pocka, ge favoritmat ur hink och så småningom borsta och rykta har de vunnit kornas förtroende.
– Borta gillade att man hällde upp vatten i en hink. Det var lagom interaktion för henne. Vi har hållit på en del med dem och fjantat oss, men det har också varit väldigt roligt, säger Ann-Helen.
Nyfiken, men misstänksam. Det tar en stund för kalven Älva att våga sig fram och hälsa.
Villa, Gunnars favoritko, höll en gång på att drunkna. Med hjälp av en grävmaskin lyckades de rädda henne.
Framför oss på matbordet har de dukat upp bröd och pålägg. Varmrökt hjärta och rökt bringa finns till mackan, från egna djur förstås.
– Den rökta bringan är lite som bacon och smakar faktiskt gudomligt när man steker den. Det är lite paradoxalt det här, att man pratar i väldigt upprörda moraliska ord om den höga köttkonsumtionen. Samtidigt konsumeras inte stora delar av köttvarorna på en ko, därför att folk är för fina för att äta det, säger Gunnar.
Talgen, man kan få åtskilliga kilon av från ett enda djur, är ett annat exempel. Ann-Helen hämtar en glasburk med det gulvita fettet från skafferiet.
– Det låter ju obehagligt, eller hur? Men det är ett jättefint fett.
– Vi använder det som huvudsakligt stekflott. Pannkakor ska det vara smör till, men till grönsaker och kött som steks är det perfekt, säger Gunnar.
"Jag har alltid tyckt att blandningen är optimal. Jag vill inte vara 100 procent bonde men jag vill heller inte sitta vid ett skrivbord eller resa runt och hålla föredrag hela tiden", säger Gunnar.
De gör ofta så, faller varandra i talet. De skriver också böcker tillsammans – Kornas planet heter den senare, som fått tryckas i en andra upplaga på grund av det stora intresset. I boken tecknar de människornas långa, gemensamma historia med det stora klövdjuret.
Kon spelade faktiskt en roll i framtagandet av vaccinet, något som varit högaktuellt under pandemiåret 2020. När vaccinet uppfanns på 1700-talet var det med hjälp av var från kokoppor, en mindre farlig sjukdom, som användes för att skydda människor från de dödliga smittkopporna. Därför fick proceduren också sitt namn efter det latinska ordet för ko, vacca.
Den episoden återges i boken, som också tecknar en bild av jordbrukets utveckling. Många små gårdar har blivit stora, specialiserade lantbruksföretag. För att överleva behöver gårdarna producera mer och vi lägger i dag en mindre andel av vår disponibla inkomst på mat jämfört med för omkring 30 år sedan.
Effektivt, kan man tycka. Eller ohållbart.
– Effektiviteten är människans förbannelse. Om man nu tror att det är viktigt att göra ganska stora förändringar för en mer hållbar värld och inte bara hållbar mat gäller det att på något sätt minska insatserna i form av fossil energi, säger Ann-Helen.
Varken biologisk mångfald eller negativa klimateffekter räknas med i den ekonomiska kalkylen, skriver paret i boken. Maten blir billig – men planeten tar kostnaden.
– Vi behöver minska konsumtionen ändå, så då är det väl bättre om vi styr över den konsumtionen till något som är bättre för gastronomin, för hälsan och för landsbygden, säger Gunnar.
Ann-Helen och Gunnar är i princip helt självförsörjande på grönsaker. I år kunde de skörda rädisor och sallad ända in i november.
"Den mest oväntade saken med korna var att det var så intressant att studera deras beteende, enkla saker som hur de går och betar eller ligger och idisslar", säger Gunnar.
– Men det här kommer naturligtvis att innebära att vi inte kan köpa en Iphone varje gång det kommer en ny modell. Vi kommer inte kunna åka på weekendresor hela tiden. Det är klart att det kommer att ha ett pris, samtidigt så vet vi att det vi håller på med nu inte funkar. Jag tror faktiskt att alla vet det, säger Ann-Helen.
Och så var det den där frågan om köttet. En het potatis i dagens klimatdebatt, där att sluta äta kött brukar sägas vara det bästa man kan göra för planetens överlevnad.
– Det är tråkigt att man ofta börjar i fel ände. Man tror att genom att välja vad vi bakar för bröd eller köper för ost så kommer vi att kunna förändra världen. Men tyvärr – det är inte så det funkar. Konsumentmakt är liksom en chimär, säger Ann-Helen.
I stället förespråkar de ett mer hållbart jordbrukssystem, och där är animalieproduktion en naturlig del. Korna har nämligen fördelen att kunna omvandla sådant vi inte kan äta, som gräs, till kött och mjölk, som vi kan äta. Deras gödsel göder våra plantor och klövarna trampar fram en hagmark där annars ovanliga växter trivs.
– Man upprepar gång på gång att det enskilt viktigaste man kan göra som individ för klimatet är att sluta äta kött. Då har man vänt bort blicken totalt från problematiken att folk flyger, kör bilar med fossila bränslen och att vi har en hel infrastruktur och jordbruk som drivs med fossila bränslen. På så sätt spelar man fossilindustrin i händerna, säger Gunnar.
Tillbaka ute i hagen är Borta, Villa, Bosse och de andra knappast medvetna om sin roll i det stora klimathotet. Inte heller är de bara naturvårdsarbetare eller köttproducenter. Efter all tid som Gunnar och Ann-Helen lagt på skötsel, umgänge och att observera flocken har de också blivit som sällskapsdjur.
– Jag har haft hund och katt tidigare, det är precis lika givande att ha kor. Det blir precis lika mycket en relation, säger Ann-Helen.
Stuten Bosse har blivit kvar på gården och med tiden blivit en riktig bjässe. Ann-Helen och Gunnar intygar dock att han är harigast i flocken.