"Måste ta ansvar och kämpa"

Jag ska precis sätta mig i den ljusgrå soffan i lägenheten på Kvarngärdet när sjuåriga Hala Alhakeem springer fram till mig med ett stort leende.

– Vill du veta något roligt? undrar hon och snurrar på flätorna.

– Jag ska vara med i Labyrint, du vet tv-programmet! Min bästa kompis Vilda anmälde oss och nu ska vi tävla mot Daidalos!

Jag har aldrig träffat Hala förut, bara fått höra om henne när jag första gången träffade hennes mamma Iman Khalaf. Det var i september 2014, på asylboendet i Ribbingebäck strax utanför Järlåsa, där de då bodde. Iman Khalaf berättade om dotterns mardrömmar om nätterna. Och om hur familjen – hon, hennes man samt sonen och dottern som då var sju respektive fyra år – flydde i en båt från Egypten till Italien. Där hade familjen bott tre år efter att ha lämnat Syrien.

Jag frågar Hala och hennes storebror Ahmed Alhakeem, som i dag är tio år, om de minns något av den sju dygn långa båtfärden.

– Ja, det var jättemycket människor och båten höll på att sjunka, säger Ahmed.

– Jag kommer ihåg att jag var rädd och bara ville vara hos mamma, säger Hala.

Iman Khalaf skakar på huvudet.

– De sa att det skulle vara en lyxbåt, vi betalade 4 000 dollar. De hade sagt att vi skulle vara 40 ombord, men vi var 670. Hade jag vetat det hade jag aldrig vågat åka.

Men det var då. Närmare fyra år har gått och massor har hänt i deras liv. Familjen har fått uppehållstillstånd. Barnen pratar helt flytande svenska och går i Fredrika Bremerskolan och Kvarngärdesskolan. Iman, som i Syrien jobbade som engelsklärare, ville lära sig svenska fort och fick efter SFI:n praktisera som lärarassistent på Fredrika Bremerskolan. Där träffade hon bara svenskar, ingen som pratade arabiska.

– Det var jättebra. Det är viktigt med praktik för man lär sig inte bara språket utan också om svensk kultur och hur man lever i Sverige. Om påsk och semester och fika och mellanmål och sånt, säger hon och skrattar.

Sedan några månader tillbaka jobbar Iman som engelsklärare och lärarassistent på Celsiusskolans språkintroduktionsprogram för nyanlända elever. Till hösten hoppas hon kunna börja den kompletterande utbildningen på tre terminer för att bli legitimerad lärare även här i Sverige.

– Jag tycker om att jobba. Om man vill leva bra och bidra och vara en del av samhället måste man ta ansvar och kämpa själv, man kan inte bara sitta hos socialtjänsten och säga vad man behöver.

Och, lägger hon till: om hon inte jobbade skulle hon bara sitta och tänka och längta efter sin mamma och sina systrar som är kvar i Egypten. Att vara ifrån dem är tungt. I mars i år dog Imans pappa.

– Jag fick trösta dig, säger Hala till Iman och sätter sig i hennes knä.

– Nu är min mamma rädd att hon också ska hinna dö innan hon får träffa mig. Jag har tappat bort mitt pass, men jag hoppas att vi ändå kan åka till Egypten i sommar för att hälsa på dem, säger Iman.

Kaffet är uppdrucket och vi beslutar att ta bilderna utomhus. Vi går till lekplatsen som ligger mellan de låga röda tegelhusen, Hala springer före och klättrar skrattande upp i en replekställning. Familjen trivs bra här, men bor i andra hand och måste hitta något nytt innan hösten. Hur det ska gå till vet inte Iman som känner sig allt mer stressad över situationen. De vill bo kvar i Uppsala, helst i närheten av barnens skolor, men har inte stått i bostadskö tillräckligt länge för att få en lägenhet de har råd med.

– I Syrien fanns det jättemycket bostäder, det var aldrig såhär.

Annars är allt bra med Sverige, tycker Iman Khalaf, eftersom man är fri att leva det liv man själv vill.

– Här har mina barn en framtid, det är det viktigaste för mig. Och alla i Sverige är så snälla. Jag har aldrig mött någon rasist.