Den som bott på gatan i fem månader i Frankrike får asyl där. Det är ett rykte som går bland ensamkommande ungdomar.
– Jag hörde det på Facebook av några afghanska killar som förut bodde i Uppsala. De fick avslag i Sverige och bor i Paris nu. Alla afghaner här pratar om att åka till Frankrike eller Tyskland.
Det berättar 16-årige Nader som sitter inne på skolkuratorn Karin Sehlins mottagningsrum på LYSA, Uppsala kommuns förberedelseenhet för nyanlända elever.
– Men det där stämmer ju inte. Man får inte asyl så. Det vet du egentligen, eller hur, säger Karin Sehlin.
Nader rycker på axlarna; tillbaka till Afghanistan tänker han i alla fall aldrig åka. Ska jag åka till döden? frågar han.
Nader kom till Sverige hösten 2015. För ett par veckor sedan fick han avslag på sin asylansökan. Migrationsverket tror inte på det han berättat: att farbrodern vill döda Nader eftersom han inte är en rättrogen muslim. Nader har överklagat. Får han också ett andra och tredje avslag åker han till Frankrike. Impulsen när han fick det första avslaget var att dra direkt.
– Man blir galen av att vänta. Man förstör sin hjärna, säger han.
– Men du har varit så motiverad och har perfekta betyg. Inte missat en skoldag. Sedan avslaget kom har du inte riktigt orkat med skolan, men försök. Kom hit imorgon igen, säger Karin Sehlin.
När Nader gått ut ur rummet suckar Karin Sehlin djupt. Hon säger att situationen för många ensamkommande är mer kaotisk än någonsin. Just nu är det många som blir av med sina boenden i Uppsala, för att de fyllt 18 eller för att de skrivs upp i ålder av Migrationsverket. Många får veta från ena dagen till nästa att de måste flytta. Du ska få prata med Mokhtar, säger Karin Sehlin och försvinner ut i korridoren.
Strax kommer hon tillbaka med Mokhtar Kassimi. Han sätter sig vid bordet och berättar att Migrationsverket för två dagar sedan meddelade att de skriver upp honom i ålder, från 16 till 18. Tandröntgen visar att han är 15 år, knäledsröntgen att han är över 18. Nästa dag meddelade hans hemkommun Vallentuna, som placerat honom i Uppsala, att de därmed inte längre betalar för hans familjehem. Familjehemmet har nu inte råd att låta honom bo kvar.
– Nu kollar jag runt med folk jag känner om jag kan bo hos dem. Jag ska höra med min boxningstränare. Annars får jag bo på gatan. Jag känner flera som gör det, säger Mokhtar Kassimi.
När en person är över 18 blir denne inte längre kommunens utan Migrationsverkets ansvar och erbjuds plats på asylboenden runtom i Sverige, oftast i Norrland.
– Jag vill fortsätta gå i skolan här och träna boxning, säger Mokhtar.
Uppsala kommun beslutade i oktober att ge Uppsala stadsmission föreningsbidrag för att hitta fadderhem åt ungdomar som är över 18, för att de ska kunna stanna kvar i Uppsala och fortsätta skolan här. Men hittills har man bara fått fram en bråkdel av de omkring 200 fadderhemsplatser som kommer att behövas fram till sommaren.
– Nu måste man tänka nytt. Hyra en jympasal eller nåt, så att de här ungdomarna får tak över huvudet. De blir så himla utsatta, jag är rädd att de börjar med droger och kriminalitet om de hamnar på gatan, säger Karin Sehlin.
Hon menar att behandlingen av ungdomarna är att likställa med psykologisk tortyr. Och att det rent samhällsekonomiskt är ohållbart.
– Först lägger vi enorma resurser på att de ska gå i skolan och sedan rycker vi undan mattan för dem.
En kille knackar på dörren och kommer in med en knäckebrödsmacka i handen.
– Bra att du äter här på skolan, du får äta så mycket du vill, säger Karin.
Det visar sig att killen, som vi kan kalla Hussein, blev av med sitt boende för två veckor sedan. Sedan dess har han bott lite här och där, mest på kompisars HVB-hem dit han smugit in sent om kvällarna. Den dagersättning han ska få från Migrationsverket har inte börjat komma än. Hussein berättar att han lånat pengar av kompisar men att han nu måste börja betala tillbaka.
– Jag ska gå runt och fråga om svartjobb. Jag vill inte till Norrland, jag känner ingen där. Hellre bor jag på gatan i Uppsala.
Fotnot: Nader och Hussein heter egentligen något annat.