Noura Ibrahim hälsar oss med ett stort leende när vi klivit innanför dörren till Apenskolan i Tierp.
– Kom med, vi kan sätta oss i lärarrummet, säger hon och visar vägen i korridorerna.
Noura Ibrahim var lärare i hemlandet Syrien. Nu jobbar hon som lärare i arabiska i Sverige. Först på Örbyhusskolan, för nyanlända elever, och sedan i höstas här. Hon skrattar när jag frågar om skillnaden mellan den syriska och svenska skolan är stor.
– Ja, väldigt. Eleverna här i Sverige har mycket frihet. Vissa använder det på rätt sätt, andra inte. En del visar ingen respekt mot lärare. Men jag trivs bra, jag har vänner bland kollegerna och vi hjälper varandra, berättar hon när hon sätter sig bakom sitt välstädade skrivbord.
Första gången UNT träffade Noura var i December 2015. Då bodde hon på asylboendet i Älby tre mil norr om Uppsala och hade kommit till Sverige för bara ett par månader sedan. Hon grät stora delar av intervjun, hon saknade Syrien och framför allt sina två söner: Murhaf och Kusay, som då var 9 och 12 år gamla och som Noura tvingades lämna hos deras pappa sedan de skilt sig.
Då kunde Noura ingen svenska, utan vi kommunicerade med hjälp av en tolk. Nu pratar hon svenska i stort sett flytande.
Noura Ibrahim har slutat för dagen och vill gärna bjuda hem oss till sin lägenhet i Örbyhus. Själv tar hon tåget varje morgon mellan hemmet och jobbet, men nu sätter vi oss i fotografens bil och kör de två milen från Tierp. Strax innan vi är framme pekar hon ut Gullans restaurang, där hon jobbar extra varje helg utöver sina 80 procent som lärare. Det var där det lossnade med språket.
– Jag fick en praktikplats där. Turkarna som äger restaurangen är jättebra med mig, jag älskar dem. De sa att det gör ingenting om det blir fel, och efter ett tag vågade jag börja prata.
Sedan pekar hon på ett vackert vitt stenhus.
– Där ska vi in, där bor jag.
Hon hade länge gått och sneglat på huset som ligger bara några stenkast från pizzerian. Och plötsligt fick hon veta att det fanns en lägenhet där att hyra.
– Det var som en dröm, säger hon och visar runt i den ljusa trerummaren med fönster åt tre håll.
Noura bjuder på syriskt kaffe som smakar kardemumma och kakor som hennes mamma skickat hela vägen från Syrien.
På väggarna hänger fotografier av hennes söner. Det har gått nästan tre år sedan Noura träffade dem. Murhaf har hunnit bli 14 och Kusay 11. De nya hårdare kraven för anhöriginvandring innebär att Noura måste kunna försörja sina barn för att de ska få komma. Hon har gjort flera ansökningar, men fått avslag varje gång trots att hon åtgärdat det som brustit. Först fick hon nej för att hennes anställning sträckte sig för kort, sedan för att hon tjänar 2 000 kronor för lite i månaden och häromdagen kom ett tredje avslag, i vilket det står att hennes anställningsform på restaurangen är otydlig.
– Mina barn bor mitt i kriget, men det bryr sig Migrationsverket inte om. Jag jobbar och sliter, jag gör allt för att det ska bli rätt, säger Noura och ser uppgiven ut.
– Varje gång jag pratar med barnen frågar de när de ska komma till mig, och om jag ska åka till dem om de inte kan komma hit. Jag är orolig för dem hela tiden ... förstå, de är i Syrien! Ibland vill jag bara lämna Sverige, jag kom ju hit för deras skull.
Noura Ibrahim ser hur en del andra som kommit till Sverige inte anstränger sig för att få jobb eller bli en del av samhället. Hon är starkt kritisk till det och till att det inte känns som att hon belönas när hon sliter för att bli en del av samhället.
– Vill man jobba så kan man det. Man måste kämpa. Men jag vet personer som inte gör någonting och jag känner till de som jobbar mycket mindre än mig som fått hit anhöriga. Och många av de som kom samtidigt med mig har fått permanent uppehållstillstånd, själv fick jag tillfälligt. Jag förstår inte varför man behandlar oss olika. Det känns orättvist.
Kampen med Migrationsverket är det enda Noura inte gillar med Sverige. Ja, och så de kalla mörka vintrarna då. Men allt annat är bra här. Hon säger att hon är mycket tacksam för att Sverige öppnat dörren för henne och för att människor här är så vänliga. Men hon saknar ständigt Syrien.
– Solen, lukten av jasminträden, Damaskus.
I Sverige bor också två av Nouras bröder. Den ena jobbar som frisör i Tierp, den andra är kakelsättare i Västerås. Annars känner Noura inte så många syrier i Sverige. Men hon har fått många svenska vänner.
– Lotta, Eva, Ann, Siv, Gunilla ... jag älskar dem! Ibland träffas vi och lagar mat. Och så brukar vi ha syjunta ihop. Men jag syr inget, haha, jag bara pratar.