Videon är inte längre tillgänglig
Martin Bergling minns den mörka höstkvällen för drygt tio år sedan väl. I händerna höll han gåstavar och i ett vanligt bälte hade han fäst ett rep som i sin tur knutits fast i ett 16 kilo tungt reservhjul. Han släpade hjulet fram och tillbaka på grusvägarna på Rosersbergs övningsområde söder om Märsta. Det var jobbigt och pulsen ökade i takt med ansträngningen.
Det var den 30 oktober 2006 och den 45-årige Märstabon insåg nöjt att det här var lösningen på hans problem. Några veckor tidigare hade han fått läkarens dom: ingen mer löpning. Menisken i löparmotionärens vänstra knä var sprucken och en skonsammare motionsform som cykling eller stavgång skulle hädanefter fungera bättre.
– Min fru höll på med stavgång och jag testade tio gånger. Det funkade utmärkt, det blev inga stötar mot knäna och menisken tog inte stryk, men problemet var att jag inte fick någon puls, minns Martin Bergling och tittar ut över den prunkande villaträdgården från sin altan i Ekilla, strax utanför Märsta.
Han hittade en bok om stavgång på bokrean och där fanns ett tips om att man kunde släpa något efter sig om man ville ha det jobbigare.
– Då väcktes idén. Så nästa dag på väg hem efter jobbet så plockade jag upp ett reservhjul jag sett ligga i diket. På kvällen åkte jag ut till övningsfältet och testade. Det funkade klockrent – det var lagom jobbigt och det kändes bra i hela kroppen.
Sedan den dagen har Martin Bergling gått in helhjärtat för däckdragning. När vi träffas för att få en förevisning om hur denna något udda motionsform fungerar har han nyss tillfrisknat från en förkylning och inte kunnat dra däck under en dryg vecka. På villatomtens gräsmatta har han lagt ut flera olika ”drag”, som han kallar dem. Det däckdrag han använder nu väger drygt 20 kilo och är tillverkat av kasserade innerslangar och bildäck.
MISSA INTE: Läs tidigare UNT-artiklar i serien "Inte utan min träning"
Han plockar fram två träningsdagböcker där han kan följa sin träning bakåt ända till 1984, då han alltså var i 24-årsåldern och fortfarande kunde löpträna. Från hösten 2006 har han dokumenterat alla däckdragarpassens längd, vilket sorts ”drag” han använt och hur vädret var.
Ett vanligt pass brukar pågå i 55–70 minuter med sträckor på 5–7 km, beroende på terräng och årstid. Hittills har han dragit däck 1 046 gånger, vilket betyder totalt över 600 mil – alltså ungefär som från Märsta till Manhattan. Mestadels har han släpat däck på skogsstigar runt omkring Märsta, men också på semesterresor i Thailand, Florida och Jordanien.
Förra året hade han 122 pass, vilket innebär i snitt drygt två pass i veckan. Men under vissa perioder kör han fler och ett par gånger per år brukar han tvingas ta en ofrivillig paus på grund av förkylningar.
– Jag intalar mig att det är bra för kroppen att få de här breaken ibland. Det är ju en säkerhetsventil också, menar Martin Bergling.
Han har genom åren experimenterat med flera olika däckvarianter och bältet är sedan länge ersätt med ett mer ergonomiskt pulkadragarbälte med fästen för repen på båda höfterna. På den egna hemsidan dradäck.se delar han generöst med sig av sina däckdragarkunskaper. Till exempel tipsar han om hur man relativt enkelt och i stort sett gratis bygger sig ett eget ”drag” och vilka däcktyper som passar för olika underlag. Han gillar att leka med ord och har gett ”dragen” namn som ”Kungsdraget”, ”Dead Squid” och ”Black Arrow”.
Själva träningen beskriver han som ”väldigt avkopplande”.
– Jag är lite överraskad över att jag har hittat något som jag lyckats hålla igång med hela tiden. Jag hade inte klarat att jobba under de här tio åren om jag inte fått komma ut i skogen – träningen betyder både avkoppling och återhämtning, säger han och fortsätter:
– Att släppa vardagsbekymren och komma ut i naturen är verkligen läkande. Mentalt kan också träningen ge lösningen på olika jobbproblem som jag funderar på, men framför allt så gör ju endorfinerna att man blir lite ”hög”. En bra dag har jag haft ett bra träningspass. Om jag inte gjort så mycket annat bra den dagen, så har jag åtminstone tagit hand om kroppen.
Men hade du till exempel inte kunnat börja cykla i stället?
– Jo, det hade jag absolut kunnat. Men problemet med cyklingen är ju att man inte gärna ger sig ut på en cykel en regnig oktoberkväll. Dra däck kan man göra när som helst, utom i snöstorm eller översvämning. Det är bara att klä på sig efter vädret och köra. Fast det kan i för sig bli ganska mycket kläder på ett vinterpass när det är 15 minusgrader ...
Även om däckdragning kan tyckas udda, så är träningsformen inte helt ovanlig bland sprinters som vill öka explosiviteten. Dessutom hade hade Friskis & Svettis träning med däck på schemat förra sommaren i Uppsala och även skidåkaren Gunde Svan och äventyraren Ola Skinnarmo har tidigare släpat däck.
Den stora fördelen är att motionsformen är allsidig och att hela kroppen får jobba, menar Martin. Träningen gör också att han måste äta extra mycket för att inte förlora vikt, vilket betyder att däckdragningen bränner mycket energi.
– Jag vill inte använda ord som låter skrytsamma, men kör man 2,5 timme i veckan så blir man ju seg, stark och uthållig. Redan de första somrarna simmade jag bröstsim med en helt annan kraft. Även ryggen blir väldigt stark. Det känns fantastiskt skönt att vara i trim, det kan komma en dag när det visar sig att man behöver det.
Men du känns lite ensam i världen om att dra omkring på ett däck året runt?
– Ja, absolut, men jag tror definitivt att det finns en grupp människor som det här skulle passa väldigt bra för. En pensionär berättade på min hemsida att han brukar dra däck fyllt med sten uppför ett berg och att han ”mår bättre än någonsin”. Så nog finns det en och annan som ägnar sig åt det här på ett eller annat sätt. Men ännu fler skulle kunna ha en väldig glädje av det, tror jag.
Självklart har Martin Bergling fått reaktioner på att det upplevs som något udda.
– Vissa tycker att det ser stolligt ut, helt enkelt. Och det är klart att det gör det, men det får man ju släppa. Jag tycker det att är skönt att jag lyckas att inte bry mig om det.
När han tränar möter han ibland personer som tror att han testar ett nytt sätt att träna på inför Vasaloppet. Andra reagerar starkare och ser skräckslagna ut. Martin fnissar.
– De går undan ordentligt och verkar tänka att ”här kommer någon med stavar, han släpar på något och alltså är han galen – så här måste jag passa mig”.
Det har dessutom hänt flera gånger att hundar sprungit efter honom och blivit arga. Andra följer nyfiket efter och nosar på däckdraget. Och en gång tog det tvärstopp när en nyfiken häst satte hoven på ”draget”.
Vad tror du, är du världens mesta däckdragare?
– Haha, jo, jag skulle tro det, men det kan jag ju inte veta. Men jag har faktiskt tänkt på att det mycket väl skulle kunna vara så.