ââSverige och Finland Ă€r de lĂ€nder som har kommit lĂ€ngst nĂ€r det gĂ€ller att ta fram en metod för slutförvar, och Frankrike och Schweiz Ă€r pĂ„ gĂ„ng och utvecklar lösningar i lerformationer. Men annars finns det egentligen inga mer konkreta framsteg globalt, sĂ€ger Björn Dverstorp, tillförordnad chef pĂ„ StrĂ„lsĂ€kerhetsmyndighetens Internationella sekretariat, till TT.
Av vÀrldens drygt trettio kÀrnkraftslÀnder Àr det alltsÄ fyra som hittills har tagit fram mer utarbetade planer för hur och var det anvÀnda kÀrnbrÀnslet ska slutförvaras. Men inte ens i Finland, som har kommit allra lÀngst, finns slutgiltigt tillstÄnd att pÄbörja deponeringen. Det ÄterstÄr fortfarande sÀkerhetsfrÄgor att ta stÀllning till.
ââDet talas mycket om kĂ€rnkraft som lösningen pĂ„ klimatfrĂ„gan, men jag tycker att det talas alldeles för lite om att avfallsfrĂ„gan faktiskt inte Ă€r helt löst Ă€nnu, sĂ€ger Johan Swahn, kanslichef pĂ„ Miljöorganisationernas kĂ€rnavfallsgranskning.
I berggrunden
Den internationella kÀrnkraftsorganisationen World Nuclear Association anser dock att frÄgan rent tekniskt Àr löst. Efter att ha diskuterat och förkastat lösningar som att avfallet skulle kunna dumpas i havet, skjutas upp i rymden, smÀltas in i polernas ismassor eller föras ned i jordens inre via kontinentalplattornas rörelser, har man landat i det som kallas för geologisk förvaring. Det innebÀr att avfallet ska förvaras lÄngt ner i en tÀt och stabil berggrund.
Den variant som Finland och Sverige satsar pÄ kallas för KBS-3 och har utvecklats av bolaget Svensk KÀrnbrÀnslehantering (SKB). Den gÄr ut pÄ att lÀgga avfallet i kapslar av gjutjÀrn och koppar, som sedan placeras i schakt pÄ 500 meters djup i urberget och bÀddas in bentonitlera. Leran ska skydda kapslarna mot mindre rörelser i berget, och förhindra korrosion av kopparmetallen.
FrÄgetecken om korrosion
Just risken för korrosion har dock blivit en omdiskuterad frĂ„ga. SKB har sedan 1996 gjort experiment med försökspaket av koppar och lera pĂ„ nĂ€rmare 500 meters djup i testanlĂ€ggningen Ăspölaboratoriet utanför Oskarshamn. De paket som har plockats upp hittills har fĂ„tt större angrepp av korrosion Ă€n vad modellen tillĂ„ter, inte minst det senaste paketet som togs upp i höstas.
Enligt SKB kan det bero pÄ att miljön inte har varit tillrÀckligt syrefri. Försöken har inte heller utformats för att i första hand undersöka korrosionen, utan leran, och SKB anser inte att försöken motsÀger slutsatserna i den övergripande sÀkerhetsanalysen.
Men utomstÄende forskare Àr kritiska.
ââDet finns mĂ€ngder av studier som visar att den typen av grundvattenmiljö snabbt blir syrefri, sĂ„ det Ă€r inte sannolikt. Och oavsett kan man konstatera att det Ă€n sĂ„ lĂ€nge inte har redovisats nĂ„gra tveklöst lyckade försök, sĂ„ det dĂ€r Ă€r ett problem som mĂ„ste studeras noggrannare, sĂ€ger Peter SzakĂĄlos, korrosionsforskare vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.
StrÄlsÀkerhetsmyndigheten, som har i uppgift att löpande utvÀrdera försöken, ska lÀmna ett yttrande till regeringen i början av mars.
Lokala protester
Vid sidan av de tekniska frÄgetecknen Àr ett av de riktigt stora hindren för de lÀnder som Ànnu inte kommit sÄ lÄngt i sina planer pÄ ett slutförvar att fÄ gehör hos lokalbefolkningen. Tanken pÄ att bo nÀra högaktivt kÀrnavfall kan upplevas som skrÀmmande, oavsett hur sÀker förvaringen Àr i praktiken. I exempelvis Storbritannien, Kanada, Spanien och Tyskland har sökandet efter en plats att slutförvara avfallet tvingats tillbaka till ruta ett efter kraftfulla lokala protester.
ââAllmĂ€nhetens acceptans har varit den stora knĂ€ckfrĂ„gan i mĂ„nga lĂ€nder, som gjort att de har fĂ„tt börja om frĂ„n början. Man mĂ„ste ha med sig allmĂ€nheten och intresseorganisationerna för att driva den hĂ€r typen av utvecklingsarbete, sĂ€ger Björn Dverstorp vid StrĂ„lsĂ€kerhetsmyndigheten.
Avvaktar pÄ marken
Ett antal lÀnder, exempelvis NederlÀnderna, har bestÀmt sig för att lÄta avfallet ligga kvar i mellanlager uppe pÄ marken i ytterligare Ätminstone 100 Är, i vÀntan pÄ mer kunskap om hur avfallet kan hanteras pÄ ett sÀkert sÀtt. En förhoppning Àr att den sÄ kallade fjÀrde generationens kÀrnkraftsreaktorer ska kunna utvinna en stor del av den energi som fortfarande finns kvar i det anvÀnda brÀnslet, sÄ att den sista resten inte behöver förvaras strÄlsÀkert under lika lÄng tid. Det Àr en teknik som diskuteras allt mer, men som fortfarande befinner sig pÄ ritbordsstadiet.
ââDen hĂ€r avfallsfrĂ„gan har funnits med Ă€nda sedan kĂ€rnkraftens barndom. Att man inte har kommit lĂ€ngre Ă€n sĂ„ hĂ€r pĂ„ 70 Ă„r visar hur svĂ„rt det Ă€r att hitta en acceptabel lösning, sĂ€ger Johan Swahn.