Krukor som väcker samlarlusten

Vi svenskar är ett porslins- och keramikälskande folk. Det är lätt att förstå – vi har en rik tradition av skickliga hantverkare och begåvade formgivare. Gustavsberg, Rörstrand och Upsala-Ekeby är bara några exempel på framgångsrika fabriker som de allra flesta känner till. Gävleföretaget Bo Fajans är kanske inte lika välkänt.

–  De var en lite mindre producent, men hade stor genomslagskraft, säger Johan Mårtensson.

Han är något av en expert på just Bo Fajans och har samlat på sig en mängd föremål, broschyrer och böcker kopplade till fabriken. På sitt Instagramkonto "Bobergsfajans" visar han upp sina skatter.

–  Jag har alltid varit en samlare. Som liten var det frimärken och senare filmaffischer.

Överallt i den smakfullt renoverade lägenheten i Västerås, där han bor med sin sambo Agostina Romano, står det fantastiska föremål från fabriken.

Blodsband

Att intresset för Bo Fajans väcktes beror på en släktkoppling. Johan Mårtenssons mormors far, Gösta Boberg, tillhörde ägarsläkten och var bland annat teknisk chef på fabriken mellan 1931 och 1957.

–  Gösta hade stort inflytande även över det konstnärliga eftersom han utvecklade och förfinade glasyrerna som var lite av Bo Fajans signum. Han verkade också som formgivare, berättar Johan Mårtensson.

Under hela sin uppväxt fick Johan höra historier om sin gammelmorfar.

–  Min mormor berättade mycket om honom och livet kring fabriken, men det var först när jag blev äldre som jag fattade hur intressant det var.

Ett allmänt intresse för samhällsutveckling och historia, kopplat till design, gjorde att Johan blev riktigt biten och en hängiven samlare.

–  Funktionalismens tankar kring hur samhället och bostäderna skulle utformas för att främja människors välmående fascinerar mig. Jag tilltalas av den strama stilen i formgivningen från den tiden.

Hårdare linjer

En ögonsten bland konstnärerna som var knutna till Bo Fajans är Ewald Dahlskog. Han kom till fabriken 1929 och verkade som konstnärlig ledare fram till sin död 1950.

–  Han var inte keramiker i första hand. Det märks på hans stil. Han designade mer med penna och linjal, vilket ger ett stramare formspråk.

Ett av Ewald Dahlskogs första uppdrag som anställd var att ta fram en kollektion till Stockholmsutställningen 1930, känd som Funkisutställningen. Trots att Dahlskog bara hade ett par månader på sig blev Bo Fajans monter en succé. Föremålen skiljde sig markant från det uttryck som tidigare hade förknippats med fabriken.

–  Hans stil kännetecknas av en enkelhet som gör att glasyren och formen kommer till sin rätt, säger Johan Mårtensson.

Flera av de första föremålen, som terrassurnan D5 och kulvasen D9, är stekheta på samlarmarknaden.

–  Terrassurnan D5 är en av mina absoluta favoriter. Sitt osexiga namn till trots är den otroligt häftig – och väldigt sällsynt. Det vore en dröm att hitta en.

År 1934 lanserades blomkrukan Tellus, som omedelbart blev en hit. Den buktande konturen och räfflade ytan påminner om en stor blomkalk. Tellus blev en storsäljare och tillverkades i många olika storlekar och färger under 30 års tid.

–  Runt Tellus-krukorna råder rena hysterin i dag. För de största varianterna kan man få betala 5 000 kronor, säger Johan.

Kanske beror det på att den fortfarande känns modern, trots att den har drygt 85 år på nacken, och att de vackra funkisnyanserna – särskilt den ljust gröna – gör sig bra i dagens hem.

Säljer inte

Ewald Dahlskog beskrev själv sin ambition med orden: ”Den keramiska pjäsen bör vara färdig då den kommer fram ur ugnen – en sak ska inte efterbehandlas i två timmar då den kan göras på sju minuter. Dekoren ska ligga förborgad i formen.” Det är en filosofi som kännetecknar det mesta i hans produktion.

–  Jag har nog ett hundratal föremål som jag har köpt på nätet, auktioner och i retrobutiker. Mitt bästa fynd är en grön kulvas med benämningen D9/MG. Den kostade i och för sig ett par tusen, men den är så pass sällsynt att det är osannolikt att jag kommer se en till, säger Johan.

Någon försäljning är det inte tal om, de vackra föremålen ska behållas.

–  Vi delar intresset för inredning och sakerna får turas om att komma fram. De får inte ta över så att det blir ett museum här hemma, säger Johan och skrattar.

Men om salig mormorsfar Gösta Boberg kunde hälsa på hade han nog blivit mäkta imponerad och tyckt om det han såg.