Terapihunden Bruna lockar fram motivationen

– Är det voffsen? Jag tror att jag kommer ihåg dig, säger Gertrud, 86, och lyser upp när hon kommer in i rummet. Hon har fått en remiss av en sjuksköterska för att få träffa Bruna och Håkan.

Målet är att hundterapin ska bibehålla eller öka patientens olika förmågor och livskvalitet genom fysisk, mental, social och kognitiv träning. Det kan bland annat handla om att öka koncentrationen, minnet, motoriken eller lindra oro och ångest.

Öka förmågor

Hundterapin kan också vara ett sätt att motivera patienten att delta i sjukgymnastik, komma upp ur sängen eller medverka exempelvis vid ett tandläkarbesök. Det sker med hjälp av enkla övningar där hunden/hundföraren och patienten samarbetar på ett lekfullt sätt.

Gertrud berättar att det inte alls är bra, eftersom hon har ont. Men mötet med Bruna får henne på andra tankar. Snart riktas hela hennes fokus mot labrador retrievertiken och hundföraren Håkan Svensson, som frågar om Gertrud vill hjälpa till att lägga hundgodis i små fack i en trälåda.

Hon nickar. Först är hennes rörelser lite trevande, men för varje låda går det allt snabbare.

Lekfulla övningar

När de godisbitarna ligger på plats i lådorna sätter Håkan lådan på golvet. Han ger klartecken till Bruna, som ivrigt börjar ta ut godiset. Gertrud tittar uppmärksamt på och berömmer Bruna.

Sedan får Bruna städa upp efter sig och tar upp plastpluggarna från golvet med munnen. Håkan säger till Gertrud att hålla fram handen och då ger Bruna en till henne.

– Du är fantastisk, så fin, så fin, säger Gertrud och skrattar när Bruna lägger huvudet i hennes knä en stund.

Sedan lägger Håkan en knallgrön filt över två stolar. Gertrud sitter på en stol någon meter framför dem. Hon får tre tygpåsar i gult, blått och grönt av Håkan, som ger henne instruktioner att kasta dem bakom stolarna. När hon gjort det frågar han om hon kommer ihåg vilka färger tygpåsarna hade.

Hon minns att en var gul och en grön. Efter lite funderande kommer hon också ihåg att den tredje var blå och då hämtar Bruna tygpåsarna, som mycket riktigt är gul, grön och blå.

– Så fin hon är. Fantastiskt att man kan få hunden så där, säger Gertrud och klappar Bruna.

Väcker motivation

Med de enkla övningarna uppstår ett samspel mellan Gertrud och Bruna/Håkan samtidigt som hon tränar finmotorik och minne. Vid andra tillfällen kanske Håkan ber henne att borsta Bruna eller följa med ut för att rasta henne. Då får hon hålla i ett koppel.

– På så sätt kan man öka självkänslan hos de boende. De känner sig behövda och ser till att Bruna får komma ut. Dessutom säger få nej till att följa med ut med Bruna, vilket de kanske gör när personalen frågar om de vill gå på promenad. Det är så lätt att de blir passiviserade, säger Håkan.

Allt detta är möjligt tack vare att Bruna är så lugn och anpassar sig efter personens takt. Samspelet med hunden skapar motivation och gör övningen till en lek.

Håkan har sett många exempel där personer, som inte kunnat använda sina händer för att de var så spända, inte velat äta eller gå ur sängen, göra stora framsteg tack vare träningen tillsammans med Bruna och honom. Ibland har de också samarbetat med sjukgymnaster för att öka motivationen hos patienten.

– Det bästa med Bruna är att hon gillar alla människor, om jag är med. Men mycket handlar också om att jag ska vara kreativ och använda min fantasi för att lösa situationer och locka fram motivationen, säger han.

Mer tillfreds

I verksamheten märker medarbetarna en direkt effekt på de boende som träffar Bruna.

– De blir lugnare. De blir glada och mer tillfreds, och de kommer ihåg att hon ska komma eller har varit där. Det är en positiv effekt, eftersom de annars inte alltid kommer ihåg att någon varit här. Men med en hund blir det något annat. Man märker också att samspelet mellan hunden och brukaren ger en dynamik. Det uppstår en kemi, säger Ramona Ankarberg, verksamhetschef på Attendo Ekehöjden i södra Stockholm.

Håkan Svensson är glad över att vara tillbaka på Ekehöjdens äldreboende efter ett halvårs uppehåll på grund av pandemin.

– Behovet av stimulans och närhet är ju konstant, inte minst när besöken är färre. Fast det är fortfarande stor skillnad mot hur det brukar vara. Jag får inte ha någon fysisk kontakt och inte ta i hand, vilket jag tror är viktigt. Men de får i alla fall klappa hunden som väl är.