Babak Najafi är känd för att ha regisserat den Guldbaggebelönade långfilmsdebuten ”Sebbe” och på senare år actionthrillers som ”Snabba cash 2” och ”London has fallen”.
Bakom framgångarna finns en längtan efter att berätta, och den grundades till stor del i mormors kök i barndomens Iran. Babak älskade att vara med när hon lagade mat.
– Där mitt i matoset berättade hon alltid historier, om det var påhittat eller gamla minnen vet jag inte, men för några minuter stängde jag av allt som pågick utanför huset. Och jag insåg att det går att fånga någons intresse så att han eller hon glömmer allt annat.
Det som pågick utanför huset var i korthet revolutionen, kriget mot Irak och den religiösa diktaturen. År 1987 flydde familjen med den elvaårige Babak till Sverige och bosatte sig i Flogsta i utkanten av Uppsala.
Filmade till mormor
Fascinationen för berättandets konst hade han kvar, men han förstod inte vilket uttrycksmedel han skulle använda förrän han i 15-årsåldern för första gången kom i kontakt med en kamera. Det var en filmkamera som stod uppställd på ett stativ på fritidsgården.
– Jag kommer ihåg när jag fick titta i sökaren, det var ett starkt ögonblick. Sedan blev jag kompis med killen som ägde kameran, fick hjälpa till att filma och till och med låna hem den. Det var så det började.
Den unge Babak Najafi gick runt och filmade i Uppsala, stoppade videokassetten i ett kuvert och skickade till mormor i Iran för att visa hur det nya landet såg ut. Och han kände något viktigt: Han kunde berätta med kameran. Det var det här han ville hålla på med.
Efter studier i dokumentärregi vid Dramatiska institutet gjorde han flera dokumentärer och kortfilmer innan genombrottet kom med ”Sebbe” 2010, en socialt engagerad berättelse om utsatta människor.
Tid att skriva
Sedan har det rullat på med regiuppdrag både i Sverige och utomlands. Tills i våras, när allting stannade upp för hela filmbranschen, inklusive Babak Najafi.
– Pandemin påverkar alla. Ingen vet något om framtiden. Ett problem är att varje filmprojekt måste vara försäkrat, annars får man ingen finansiering. Men det går inte att få någon försäkring nu, så det blir en ond cirkel.
Han hade flera projekt på gång som nu vilar, ett av dem är en film om den ryska journalisten Anna Politkovskaja som mördades 2006.
För Babak Najafi är den påtvingade arbetspausen inte enbart av ondo. Nu får han tid att sitta och skriva eget material efter att i flera år ha anlitats som regissör i andras projekt.
– De amerikanska produktionerna har varit roliga och lärorika att göra även om jag inte är så nöjd med resultatet. Jag ser dem mera som en sorts filmskola.
Det finns en tjusning i att regissera actionscener som i ”London has fallen”, att kunna stänga av en hel gata i London för att iscensätta en biljakt där de inblandade skjuter på varandra med maskingevär. Att till och med instruera polisen var de ska ställa sina bilar.
– Lite som när man var barn och lekte. Du blir erbjuden samma lekplats, fast det är på riktigt.
Tillbaka till Iran
Men om Babak Najafi själv får välja kommer han i framtiden att byta spår och ägna sig åt helt andra sorters filmer än de actionthrillers han har regisserat det senaste decenniet. Han längtar efter att hitta tillbaka till det som drog honom till filmandet en gång i tiden – att berätta sina egna historier på sitt eget sätt.
Han återvänder i minnet till människor han mött, tankar han tänkt, saker som hänt. Det är som att återupptäcka sig själv.
Blir det en film om ditt liv?
– Det är snarare så att de här gamla sakerna inspirerar mig att berätta över huvud taget. Mitt drömprojekt är att kunna göra något av allt jag fick se och uppleva under mina första elva år i Iran, mormors historier och allt det andra. Jag har fortfarande inte berättat det jag innerst inne vill berätta.