Från ett sönderrenoverat hus med linoleumgolv och masonitskivor till träspeglar, handsnickrade lister och dova färger à la 1920-tal. Den sista stora pusselbiten i renoveringen har lagts. Nu är drömköket på plats i den gula treplansvillan i Sollentuna utanför Stockholm. Fast helt klar blir man kanske aldrig. Eller vad säger du, Doreen Månsson?
– Jag blev så arg i början när jag sa att vi snart var klara och folk svarade ”man blir aldrig klar med hus”. Men det är bara två grejer kvar nu, sen är det färdigt, säger Doreen och skrattar.
Det finns planer på att bygga ut huset så småningom och skapa en tidstypisk punschveranda. Men det får komma sedan, när ekonomin tillåter och familjen har fått återhämta sig och bara njuta av det som redan finns.
– Tanken är att bygga ut hela framsidan så att vi får en större hall också, och bygga till ett grovkök där vi kan ha kryddor och grönsaker från trädgården. Vi lagar så otroligt mycket mat i vår familj.
Det var också utgångspunkten när de planerade hur de ville ha köket: En rymlig plats där alla kan umgås. Någon kan sitta och jobba medan en annan bakar bröd.
Den öppna planlösningen – tack vare att de har rivit en vägg i vardagsrummet – gör att en tredje samtidigt kan titta på tv och ändå vara delaktig i samvaron.
– Vi var inne på att göra köket vitt först, men jag är så glad att vi landade i den här perfekta grå nyansen. Det är lätt att tänka att det alltid funkar med vitt när man är lite osäker. Men det blir inte bra, vitt är ingen färg, och den bygger ingen trivsel.
När Doreen och Henrik skulle flytta ihop för sju år sedan gick de på visningen av det 200 kvadratmeter stora huset dagen före en semesterresa till Marrakech. Doreen var skeptisk. Hon tyckte att det var litet, eftersom boytan de har skapat på bottenvåningen inte existerade då. Dessutom fick den dåvarande inredningen henne att backa.
– Det var en riktig linoleumfestival. Men Henrik såg husets potential. Han knackade på dörrarna och förstod att det dolde sig träspeglar bakom masonitskivorna. Under linoleumgolven fanns trägolv som vi har vitkalkat nu.
På väg mot Marocko bad de Henriks pappa, som är arkitekt, att gå dit för en extra koll. Med hans positiva omdöme i ryggen kände de sig säkra på att slå till. När de satt på en uteservering under semestern tog Henrik, som är illustratör i grunden, upp en servett och började rita upp deras framtida kök.
– Precis så som han ritade det då, den där varma eftermiddagen, ser det ut i dag, säger Doreen och ler.
De bestämde sig för att återställa huset i sin ursprungsstil från 1920-talet med enkla och raka profiler – till skillnad från sekelskifteshus som har snirkligare former på snickerierna – och en mörkare gröngrå färgsättning. Nästan allt i huset var renoverat i modern stil, men på de två kattvindarna fanns originalen kvar. Där kunde de se hur lister, dörr- och fönsterfoder hade sett ut.
– När du åker till byggvaruhusen hittar du material i allmoge- eller sekelskiftesstil. Men inte i 1920-talsstil, så vi lät tillverka knivar som skar ut rätt lister och foder. Huset är inte rakt någonstans, men det har vi löst genom att fylla på med frigolit, som är mer böjbart, och sedan målat med linoljefärg.
Även om grunden i inredningsstilen är 1920-tal är de inte främmande för andra inslag, som industridesign och sådant de helt enkelt bara tycker mycket om. Väggarna pryds till exempel av tavlor köpta på resor runtom i världen, inramade planscher med grafiska tryck som Henrik har gjort och favoritfotografier som de har förstorat.
– Jag tycker inte att man ska fastna i att allt måste passa ihop. Man kan skapa ett museum över sitt liv i sitt hem och då blir det ju mysigt för en själv.
Detsamma gäller möblerna, som till störst del är fynd från andrahandsmarknaden. Det skapar en historia att inte köpa allting nytt, och ge det tid att hitta exakt det man söker.
Som köpmansdisken på övervåningen, till exempel. Efter att ha sökt med ljus och lykta under flera år hade Doreen nästan gett upp hoppet när hon fick syn på den hos ridsportprofilen, och ryttaren Malin Baryard Johnssons tränare, Pether Markne. Och han kunde tänka sig att sälja.
Doreen och Henrik hyrde kran och lastbil för att kunna förflytta den tunga möbeln från ladan och placera den i sovrummet på övervåningen av huset.
– Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att den är min, säger Doreen Månsson. (TT)