Socialtjänstlagen styr och lokala riktlinjer vägleder vilket bistånd äldre får. Biståndet kan gälla till exempel hjälp med inköp, städning, matleveranser, hygien, promenader, social samvaro. Ofta anser anhöriga att de gamla behöver mera hjälp än de själva tycker, och det är inte ovanligt att man behöver ”lirka” även under ett planeringssamtal:
– Det kan vara så enkelt som att själva beteckningen avskräcker. Man behöver inte hemtjänst, men kanske hjälp med att städa golven? Det kan också vara bättre att gå via en sjukgymnast eller arbetsterapeut för att få en person att acceptera hjälp, säger en av de biståndshandläggare som gått med på att tala med UNT men vill vara anonym.
Biståndshandläggare fattar myndighetsbeslut utifrån en bedömning av hjälpbehov efter samtal där den äldre tillsammans med anhöriga resonerar sig fram till vad hemtjänsten ska kunna bidra med i personens vardag. Andra närstående eller en god man kan också vara med vid samtalen.
– Men det är alltid den äldre själv som har sista ordet. Ingen kan tvingas ta emot hemtjänst, säger biståndshandläggaren.
Biståndsbesluten går vidare till utföraren, kommunal eller privat, och till en planerare i distriktsgruppen där den gamla bor. En av dem som då tar över är Ilona Doroshkevich, planerare på Vaksala hemvårds södra distrikt.
– I vår enhet går femton personer ut på morgnarna och sju på kvällarna, mycket personal och många brukare berörs. Personalen har ”egna” gator för att ge kontinuitet i vilka som kommer hem till brukarna då, säger Ilona Doroshkevich.
Planerarna lägger ut beviljade timmar och olika uppgifter som ska genomföras i scheman som personalen, undersköterskor eller vårdbiträden, ska följa.
– Vi ska göra det som står i beslutet, och om vi av någon anledning inte gör det ska det dokumenteras. Om en person inte vill duscha under ett antal veckor ska det antecknas så att planerare och gruppchef kan se och reagera på att något inte går som tänkt, berättar undersköterskan Yvonne Gilljam som arbetat länge inom hemtjänsten.
Hon har erfarenhet såväl av äldre som inte vill ha hemtjänst och anhöriga som vill ha mycket mer:
– Man måste bygga förtroende och det kan ibland ta lång tid. Men även om brukaren har förtroende för mig så innebär det inte att jag kan göra vad jag vill i dennes hem. Gå runt, kolla städning, titta i lådor och kylskåp, om det inte ingår i beslutet, säger Yvonne Gilljam.
Ibland blir det inte bra, oavsett goda intentioner och beslut. Brist på tid och på förtroende, brist på kommunikation och rent av brist på medkänsla. Gamla som far illa, arga och besvikna närstående, svarta rubriker i media.
– Det är väldigt tråkigt när det blir så för de gamla, för deras anhöriga och för oss som arbetar i hemtjänst och hemvård. De som går hem till de gamla ska dokumentera vad som sker och inte sker. En ny bedömning av hjälpbehov ska göras oavsett om det är mer eller mindre hjälp det handlar om, säger Ilona Doroshkevich.
Karin Udénius är äldreombudsman i Uppsala kommun och kan ge råd till oroliga anhöriga och andra närstående, men också till äldre personer som vill ha information om möjligheter att få olika typer av stöd och hjälp. Hennes erfarenhet är att det är förlusten av färdigheter och självständighet som är svårast att acceptera när man blir gammal, och reaktionerna på det är också det som är svårast att hantera för anhöriga och hemtjänst.
– Man kan behöva lirka och försöka hitta vägar att få personen att gå med på att få hjälp. Skapa en kontakt, försöka se vad som händer ur dennes perspektiv, säger Karin Udénius.
Hon och övriga UNT talat med poängterar att de gamla även om de är lite fysiskt skröpliga eller börjar bli glömska är olika individer med olika bakgrund och erfarenheter.
– Personer kan passa olika bra ihop och personalscheman kan ibland ändras, men oftast går det att komma överens då man lärt känna varandra, säger Ilona Doroshkevich och lägger till:
– Men det är inte bara hemtjänsten som har ansvar, de gamlas anhöriga är också viktiga.