När Anna Widén Bergvall och Mats Bergvall skulle flytta ihop efter fem år som särbos, han i Täby och hon i Alunda, letade de hus på hennes hemmaplan.
Med sex barn – tre från respektive sida – behövde de yta. Först när de råkade på Norrgården utanför Alunda blev de intresserade, men tyckte att det var för mycket mark till.
– Vi fick inte tummen ur heller, utan gården såldes. Trodde vi, säger Anna.
Men Mats åkte ändå förbi efter den förmodade försäljningen för att reka, utan att Anna visste om det. Då stötte han på ägarna vid huset som inte hade fått sålt. Anna och Mats fick till en avstyckning av åkermarken och köpte gården i februari 2010.
Förutom det stora huset om 180 kvadratmeter har de ”lillhuset” på 120 kvadratmeter, ett stall, två lador och ett gästhus med vedeldad bastu.
– Du ser att det såg lite annorlunda ut härinne då. Som en bastu eller sportstuga, säger Anna och visar bilder i sin telefon på den gamla inredningen i huset.
Väggarna var furubeklädda och det fanns att göra. Men de såg båda potential i huset och det mesta som skulle förändras var ytskikt. Målet var inflyttning i juni, men de hade otur med byggfirman, så alla planer fick ändras och under sommaren blev de tvungna att ha många middagar utomhus.
– Elkablar hängde lösa och det var byggplast överallt. Barnen hade stort tålamod. De fick inte gå in här utan bara sträcka in handen efter O’boy och macka, minns Anna köket.
Framåt hösten och vintern kunde de ändå flytta in mer på riktigt. Och sedan dess har båda jobbat mycket för att få till det varma hem som de nu lever i.
– Anna är den kreativa av oss. Hon driver hemmet framåt och jag utför det som hon vill ha gjort. Men hon gör mycket själv också, säger Mats.
LÄS MER: Inredning, hemma hos-reportage och trädgårdstips
För honom var det viktigt att allt de gjorde om gjordes rejält. Hemmet har också förändrats i takt med Annas stora och ökande intresse för gamla saker.
– Jag är lite som Pippi Långstrump, en prylgalen sakletare. Jag är tokig i prylar och det allra viktigaste för mig är återbruk. Att ta vara på saker och inte slänga. Det finns så många användningsområden för många saker som folk inte alltid ser, säger Anna.
Det syns hos Widén-Bergvall. Här får exempelvis en gammal korvstoppare bli ljusstake, hinkar bli lampor och i köket sitter en gammal lavemangsdel som förr användes på sjukhus, men som nu har blivit till en trådrullshållare.
– Du ser, det går att använda på nya sätt, säger Anna.
Hennes stora kärlek till gamla saker och återbruk har fått henne att öppna och driva loppisen “Mer shabby än chic” på gården ungefär två gånger i månaden. Ett stall och en lada har förvandlats till en välsorterad loppis. Anna har nära 7 000 följare på Facebook och även många på Instagram.
När det är dags för ny loppis sätter de numera upp ett band som klipps inför öppning. Trycket är så stort.
LÄS MER: Tv-bondens familjeidyll i Örsundsbro
Att loppisen har blivit så populär, helt utan reklam, tror de bland annat beror på prissättningen. Den är fortfarande på loppisnivå.
– Jag vill att man ska gå härifrån och känna att man verkligen har fyndat. Att alla ska få möjlighet att köpa en antikvitet. Det viktiga för mig är att sakerna får nya hem och tas om hand, säger Anna.
Hon har räddat många fina saker som har varit på väg till tippen eller legat på eldningshögar. Ofta får hon också kika in i gamla lador, uppe på logar eller i orörda torp för att se om saker är något värda.
En gång var hon uppe på en övervåning som ingen hade besökt på tio år.
– Ibland krälar jag högt upp bland bråte. Det gäller först att ta sig igenom 80- och 90-talen som folk oftast har ställt längst fram. Det är längre bak man kan hitta de riktiga guldkornen.
De har också många vackra prylar i hemmet. Anna Widén Bergvall har lärt sig mycket genom åren, vad som är värt något och inte, och vilka saker som hon själv uppskattar mest. Just nu är hon väldigt inne på glas och har påbörjat en fin samling.
– Man kan inte vara blind när man bor i det här huset. Anna är duktig på att flytta runt alla prylar, ofta, säger Mats och skrattar.
Men han är väldigt nöjd över att det inte bara är ett inflöde av saker, utan mycket säljs vidare också:
– Det är min stora lycka. Hon plockar in men hon plockar också ut, säger han.
– Jag är inte så sentimental kring alla saker. Jag ser till exempel loppisen lite som mitt dockhus. Jag tar hand om sakerna innan de eventuellt säljs vidare, säger Anna.