– Vi har många ensamhushåll i Sverige, men jag tror inte vi är gjorda för att bo själva, säger Maria Allebeck, som sedan två år tillbaka delar lägenhet med vännerna Elin Lindholm och Frida Sjödin i Flogsta.
Från början var de fem i en likadan lägenhet. Tanken att flytta ihop väcktes på avslutningsfesten för A-kursen i kulturantropologi.
– Det var en sån där idé som låter kul, men oftast aldrig blir av, säger Maria.
Kursaren Jocke hittade lägenheten, med enda nackdelen att den var väl liten för alla fem. Två av dem fick dela rum och efter att klädkammaren dömts ut som otillräcklig för en säng blev lösningen att skapa utrymme för en person i vardagsrummet. Men privatlivet fick inte riktigt plats. Tjejerna hittade en egen lägenhet och bestämde sig för att flytta.
Bokhyllan i vardagsrummet har fått namnet ”det feministiska biblioteket”. Där skymtar både Simone de Beauviors Det andra könet och Maria Svelands Bitterfittan.
– Man skulle nästan kunna kalla oss ett feministiskt kollektiv, tycker Elin Lindholm.
– Ja, vi har ju till exempel mycket tuttkrukor, skojar Maria.
Skämtet syftar på lerkrukorna med kvinnobröst som syns lite här och var i lägenheten. Men Elin tänkte i första hand på allt prat om feminism.
– Jag och Frida har läst genusvetenskap och har en del teoretiska diskussioner. Jag omger mig gärna med tjejer och kvinnor. Det är härligt, säger hon.
– Vi blir lite som systrar, är ungefär lika stora och kan dela kläder och sånt, säger Maria.
Innan de flyttade ihop bodde Elin och Maria i varsin studentkorridor.
– För mig var det jobbigt att flytta från en familj i hus till ett jättelitet rum med elva andra jag inte kände, säger Elin.
– I min korridor såg vi inte varann så mycket. Jag var mer taggad på att bo ihop med kompisar, säger Maria.
Ihopflytten har fått dem att må bättre i vardagen.
– Det betyder mycket att någon ropar ”hallå” när man kommer hem, säger Elin.
– Och jag minns hur mysigt det var första gången vi sa godnatt till varann. Att slippa åka hem efter att man umgåtts, säger Maria.
Sedan dess har kompisrelationen utvecklats. Som sambor måste de vara mer öppna, vilket fört dem närmare varann, som en familj. Nu kan de också uppskatta de få gånger de är ensamma hemma.
Bor man tillsammans får man lära sig kompromissa.
– Det handlar om att välja vilka irritationsmoment man vill lägga sin energi på. Att man har olika åsikter om städning är ju en klassisk sån sak, säger Elin.
– Det viktiga är att prata, så att en småsak inte blir till en stor grej, tycker Frida.
Över lag är alla tre ganska ordningsamma av sig. De har också haft liknande idéer om hur de vill inreda lägenheten, som är varm och ombonad med mycket färger.
– Ingen av oss gillar ”vitt och fräscht”, säger Elin.
– Nej, vi gillar mörkt och äckligt, skämtar Frida.
På kylskåpet sitter listan som beskriver hur veckans tre städområden roterar mellan dem. Varje gång man plockar ur diskstället eller går ut med soporna markeras även det i en kolumn. Just nu ser arbetet ut att fördelas jämnt. Frida menar att det inte bara handlar om att hitta den som gör minst.
– Lika viktigt är att veta att man kan backa lite om man gjort mer än de andra.
Alla kollektivets tre medlemmar tänker undvika att bo själva i framtiden.
– På samhällsnivå är det många som vill det, men jag tror att fler borde vilja bo såhär. Ensamhet är en vanlig anledning till att må dåligt, säger Maria.