Leif Ericksson slår på jukeboxen och ut strömmar någon vagt bekant 60-talsdänga.
− Jag köpte den i början av 70-talet för ett par hundringar. Man kastade de här då, det fanns inget värde i dem. Mina ungar har alltid älskat den, så det är därför jag satt i "Ghostbusters".
Vi befinner oss i vardagsrummet hemma hos advokat Leif Ericksson, tidigare i år aktuell i Knutbymålet, i det gamla Stadshotellet på Trädgårdsgatan, grundat 1855, där han bott i femton år.
− Ni ser vad det här rummet påminner om? säger han och pekar upp mot det aningen välvda taket.
− Det är lite katedral över det. Jo, jag köpte lägenheten av Ulf Ekman 2005. Man renoverade huset till bostäder samma år, så han bodde nog bara här några månader.
Leif Ericksson kom från Nyköping till Uppsala för att studera 1971. Han är uppvuxen i en arbetarfamilj och beskriver sin väg som krokig, med pauser i studierna för arbete på Uppsala Charkfabrik och som lokförare. Det tog sammanlagt åtta år att bli färdig jurist.
Efter en separation och flytt från villa i Vattholma, bor han passande nog precis bredvid Juridicum och trivs mycket bra, särskilt med husets två innergårdar där han ofta umgås med grannarna: bland annat en känd politiker, en fotograf, en rådman och sångaren i ett reggaeband.
− Det är bra sammanhållning här. Vi umgås mycket, mer än jag någonsin gjort förut där jag bott. Jag känner alla grannar vid namn, vi är inne hos varandra ofta, och jag firade nyår med ett gäng grannar. Det är roligt!
Men även om hemmet är en kär plats, står det snart klart att designerprylar och heminredningsmagasin inte tillhör Leif Erickssons större intressen. ”Det vete fan, jag har fått dem av någon”, svarar han på frågan om var han fått tag på några fina gamla mässingsljusstakar som står placerade i köksfönstret.
I stället är det hans passioner som fått ge lägenheten dess gestalt. Bob Dylan och särskilt The Beatles hör till husgudarna och representeras med såväl vinyler, singlar och bootlegs som musikbiografier, filmer och soffkuddar. På en vägg har han stolt satt upp George, Pauls och Ringos äkta autografer.
− Jag vet, jag är patetiskt, säger han och visar upp fem originalexemplar av ”She loves you” i olika färgnyanser.
Ett annat stort intresse är motorcyklar, och i vardagsrumsfönstret står just ett par sådana i miniatyr. Leif Ericksson tar fram mobilen och visar upp en bild av den äkta varan, en röd Indian:
− Har du sett en sådan vacker motorcykel? Den är ett konstverk. Jag älskar att köra omkring med den. Vi är ett gäng advokater som åker runt tillsammans, och som kallas för ”law riders”. De är Stockholmsbaserade men jag får vara med ändå. Vi åker på en långresa en gång om året, skitkul.
Mest iögonfallande i hemmet är kanske ändå hans konstsamling. Den består av ett fyrtiotal verk, alla gjorda av en och samma konstnär: schweizisk-svenske Hans Arnold, känd bland annat som skräcktecknare, sagoillustratör och filmanimatör. På väggen hänger det självporträtt, Uppsalamotiv, ett porträtt av Alice Cooper och motiv ur nordisk mytologi.
− Vad roligt att du känner till honom! Han är lite förbisedd idag. Jag har jag fascinerats av honom ända sedan jag var liten, och sedan råkade jag lära känna honom vid sekelskiftet och har fått köpa verk direkt av honom.
Extra stolt är Leif Ericksson över ett alster som han fått till sin födelsedag. Det bär titeln ”Sankt Georg och lagen”, och föreställer en eldsprutande drake och Leif själv sittande på en motorcykel tillsammans med sin dåvarande sambo. Går man närmare ser man också en liten kvinnosymbol.
− Den där draken måste var åklagarkammaren förstås. Det var året efter Fadime, så jag gissar att han tänkte på henne…