När Louise Lemón skulle gå på visningen i ettan på Martin Luther Kings plan hade hon med sig en av de vackra stenar som hennes pappa samlat med sig från resor. Den placerade hon i husets källare.
− Det var en sten som kom från min familj och jag ville sända energin att jag hörde hemma här i huset.
− Och så fick jag lägenheten! Det har jag varit så otroligt glad över, det känns verkligen som en lägenhet som har tagit hand om mig.
De gula löven blänker i gatlampornas sken. Höstkvällen är mörk men inne hos artisten Louise Lemón flämtar stearinljusen och doften av rökelse försätter den lilla lägenheten i ett trivsamt lugn. Vi fick boka in vår träff mer än en månad i förväg, och när vi nu ses har hon precis kommit hem från en Finlands-turné. Hon är lite av en doldis för Uppsalapubliken – kanske för att hon i princip aldrig spelar i hemstaden. Ofta är hon och hennes dödsgospel - hennes eget namn på den lite ödesmättade popmusik hon gör - på resande fot. Just därför har det blivit extra viktigt med en trygg och harmonisk plats att komma hem till.
− När jag var yngre flyttade jag runt som en tok. Jag bodde överallt, något år eller halvår i taget, men jag kände att jag verkligen ville ha ett ställe att landa på, säger hon och tittar ut genom fönstret där Domkyrkan skymtar i mörkret.
− Jag är jätteglad att jag bor bredvid kyrkan. Det har jag gjort när jag bott på andra ställen också, och även när jag är ute och reser bor jag gärna nära kyrkor. Jag är inte kristen men tycker att det är något fint med det.
Det var särskilt viktigt för henne att få bo i en äldre lägenhet där bygget skett med omsorg och gjorts med gediget material. Det gör någon med energin i bostaden. Hon beskriver sig själv som känslig för miljöer och för hur man uppfattar energin i ett rum.
− Ja, jag tror att allting har energier. Man känner om man dras till något eller inte. Bara det att någon har varit här och byggt och tänkt efter: ”Här ska någon bo, vi ska göra det fint för den personen, vi gör den där lilla extra utbuktningen”. Då har man gjort det med en energi som stannar kvar, säger hon och drar med fingret över de vitmålade fönstersniderierna.
− Till skillnad från om någon inte får ordentligt betalt och sätter ihop något så snabbt och enkelt som möjligt.
Hon tycker att många av de bostäder som byggs idag är snabbt hopslagna utan känsla och eftertanke, för att spara pengar och tid. Att bo på en sådan plats är otänkbart för henne.
− Det är så människofientligt. Man lever ju sitt liv i hemmet. Oavsett vad man har för ekonomi så ska man ha rätt till en värdig bostad där man kan leva på ett bra och sunt sätt.
Hennes filosofi genomsyrar också inredningen. När hon flyttade in målade hon hela lägenheten i vitt, för att ge känslan av rymd. Varje möbel är noga utvald, från den mörkturkosa sammetssoffan till det egengjorda köksbordet. Någon taklampa finns inte, istället har hon dekorerat med ljusslingor och smålampor. På väggarna sitter ett par konstverk, alla signerade familjevännen och Uppsalakonstnären Kent Wahlbeck. Artisten Louise Lemón finns också representerad. På bordet ligger två vackra vinylboxar till albumen ”Purge” och ”A Broken Heart is an Open Heart” som släpptes 2018 respektive 2019. I fönstret står en lampa i form av hennes skivomslag. De utgör undantagen för det annars pryltomma hemmet.
− Jag tycker inte om att ha så mycket omkring mig, jag har så mycket saker i huvudet så jag behöver lugn. Och eftersom jag är väldigt uppmärksam på saker så stör det lätt. Ordning och reda ska det vara.