I Carola Wetterholms trädgård hoppar två pojkar studsmatta. Och här är det inte en, utan hela fyra mattor som står grupperade i trädgården.
– De lockar till sig barn från hela gatan. Inga andra är så knäppa att de har flera studsmattor att hoppa emellan, säger Carola, och försöker tysta blandrashunden Doris som skäller ettrigt tills hon godkänt de nya besökarna.
Idag syns inga hoppande grannbarn, men däremot är de flesta ur den egna skaran på plats i huset i Bergsbrunna. Åtta av de nio barnen har ensamstående Carola Wetterholm fortfarande under sina vingar.
– Det är jättejobbigt att de ska flytta hemifrån så småningom. Jag försöker skjuta tanken framför mig och blir sur när de pratar om det. Man har ju jobbat för att få en stor familj, men får inte bestämma avslutet själv, säger hon.
Hon hoppas på skoj att de yngsta killarna ska bo kvar resten av livet. Eller som alternativ att hon kan flytta ihop med sin syster för att slippa bo ensam när alla barnen lämnat boet. Att lämna villan för en egen lägenhet har hon svårt att tänka sig.
– Balkong räcker inte, jag måste åtminstone ha en bottenvåning så jag får gräs under fötterna.
Till nackdel för villalivet roas Carola inte av renoveringsarbete. Med ett hus byggt 1963 börjar mycket bli utslitet.
– Både element, avlopp, el, tak, och grund måste fixas. Det är inte så kul och dessutom dyrt. Jag önskar det kunde lösa sig självt på något sätt.
I suterrängvillans rum fördelade på två plan med vardera 122 kvadratmeter har ett otal rockader gjorts genom åren.
– Alla barn har mer eller mindre bott i alla rum och rätt var det är börjar några byta igen. Eftersom det alltid för med sig en massa jobb med möbler och annat som inte får plats vill man själv vara på topp när det händer, säger Carola.
Principen har varit att ge de äldsta barnen egna rum, medan de yngre får dela. Trixie 14 och Lovelia 12 huserar i nedervåningens före detta gillestuga. Deras sängar har tidigare utgjort en våningssäng och Carola visar hur man under den ena kan dra ut ytterligare en sovplats.
– Ett tag hade vi det som Knatte, Fnatte och Tjatte med tre barn i en säng, säger hon.
Även yngsta killarna Jordan och Jamie, 10 och 8 år, delar rum. Där inne konstaterar Carola att barnen inte längre behöver så mycket saker inomhus.
– Om de inte är ute och leker sitter de ju framför datorn eller teven, säger hon.
Att familjen samlat på sig mer och mer prylar är annars en utmaning.
– Med många barn är det dumt att kasta grejer. Framför allt kläder fyller upp både garage, klädkammare, pannrum och matkällare. Vi skulle kunna rensa ut 90 procent och ändå ha för mycket kvar, säger hon.
Pinalerna tenderar dessutom ständigt hitta nya platser.
– Vi är alla slarviga och lägger ifrån oss saker, som sedan någon annan flyttar. Jag har alltid tyckt det är skittråkigt att städa och med alla ungar blir det som att skotta i snöstorm, säger Carola.
Inne i huset ligger inga drivor av prylar, men Carola menar att barnen är duktiga på att gömma undan dem i lådor och garderober och pekar på några kassar undanstuvade bakom ett skrivbord.
– Patricia är den enda som fått en pedant-gen. Hon går alltid och suddar med någon trasa. Och de stora tjejerna släpper ibland in ett lass saker på mitt rum. Det är ju rätt på sitt sätt att jag ska ta hand om mina grejer, säger hon.