– Farsan sa att han inte önskade sin värsta fiende att ta över den här ”jävla skiten”, berättar Leif Lindh när kaffet dukats fram i det stora bondköket.
Uttalandet blir en bjärt kontrast till den tillfredsställelse över livet, just här på gården, han utstrålar under hela sin berättelse. Men Leif är också tacksam för det råd han en gång fick av sin mor – att ge sig ut och se ”världen”. Under mer än 15 år levde och arbetade han på annan ort.
– Jag jobbade på posten i Uppsala och campingen i Tärnsjö, högg skog åt Stora Kopparberg och var brandman i Heby, säger han.
När Leif tog över gården 1989 var den rejält nedgången. Odling och skog gick inte att leva på utan fick skötas på fritiden. Semestrarna och de pengar han fick över ägnades åt att rusta det stora boningshuset, där hans farmor och farfar bott från 1946 tills de flyttade in på äldreboende i Heby. Huset fick nytt tak, el, vatten och avlopp.
1997 flyttade Leif in. Sedan det byggdes 1852 hade huset då enbart värmts upp av vedspis, kakelugnar och på senare år något enstaka elelement.
– Stora salen var alltid kall när jag var liten, utom när det var fest, berättar han.
Ett annat barndomsminne var ljudet av steg från övervåningen. De vuxna skyllde på blåsten, men det gick Leif inte på. Än idag trivs han med husets osynliga invånare.
– Det är positiva rörelser. Vi hör dem gå i trappan, slå i dörrar, vrida i dörrlåsen och dansa. Nu när jag pratar om det får jag ståpäls, säger han.
Numera finns här vattenburen värme och den vedpanna Leif först installerade är utbytt mot bergvärmepump. Husets utsida och golv har isolerats och panelen bytts ut. Det stora bondköket har ny inredning, men flera fina detaljer finns kvar. Förutom vedspisen även det som måste vara världens längsta kökssoffa.
– Jag tror den är från när huset byggdes. Den var stor nog för fyra personer att sova i då, säger Leif.
När Leifs sambo Ilona flyttade in för femton år sedan bodde redan hans två söner där. Hon var därför försiktig med att sätta sin prägel på boendet.
– Det var ju pojkarnas hem och rötter och jag ville att det skulle gå lugnt till. Om det inte funkat för barnen hade jag flyttat härifrån, säger hon.
Numera syns Ilonas engagemang bland annat i form av alla krukväxter. Jämfört med henne säger sig Leif vara mindre intresserad av inredning.
– När hon satt upp nya gardiner och frågar efter två dagar om jag märkt något måste jag erkänna att jag inte gjort det, säger han.
Liksom de flesta andra i familjen var Ilona skeptisk till Leifs planer på älgpark, men det starka djurintresset och dragningen till utmaningar fick henne att stödja idén. Numera är parken deras gemensamma projekt, som också gör att de kan få ut en lön på gårdens verksamhet.
Passionen till älgar hade Leif aldrig hittat utan gården.
– Sedan barnsben har jag fött upp rådjurskid och rävungar här. Den första föräldralösa älgkalven lyckades jag inte rädda, men den väckte idén om en älgpark, säger han.
Med facit i hand var det tur att Leif inte tog fasta på sin fars inställning till gården. Även Ilona har lantbruksbakgrund och kan inte tänka sig att bo i stan.
– Jag skulle få tuppjuck i en lägenhet och gillar att leva med naturen, djuren och skogen, säger hon.
Och Leif säger sig må bättre än någonsin.
– Att bo här är livskvalitet. Gården lever och vi kan ta ut en lön på älgparken. Det är så himla härligt!