Dagen är solig och en viss vårkänsla ligger i luften. Den förstärks av den stora buketten med lila tulpaner som står i en vas framför oss på köksbordet. Vi befinner oss i familjen Söderbergs villa i norra Sunnersta. Detta trots att Hanna Söderberg egentligen inte ville bo i villa.
− Jag hade bott i villa mer eller mindre själv sedan jag var 16 år och min mamma gick bort. Så jag hade redan haft villalivet och ville inte ha det igen. Jag visste vad det innebar vad gäller snöskottning och häckklippning.
− Men min man ville verkligen och jag sa att, okej, bara du sköter allt det praktiska. Men jag har inte ångrat det alls, jag trivs jättebra.
Sönerna Max och Leo tittar nyfiket fram i dörrposten. Deras mamma får kämpa för att få en syl i vädret.
− Jag vill bygga om hela mitt rum, och måla det svart! berättar elvaårige Max som enligt egen uppgift är intresserad av heminredning.
− Kan jag få prata nu? undrar Hanna.
Hon är själv uppvuxen först i Lyssnarängen och sedan i Valsätra. Ändå kände hon ett visst motstånd mot att flytta till just Sunnersta. Lite snobbigt, tyckte den tidigare Valsätrabon. Men så såg hon ett hus som låg ute för visning.
− Min man tittade på bilderna och sa ”aldrig i livet”. Det byggdes 1978 och var verkligen 78 rakt igenom, det hade inte gjorts någonting.
De tidigare ägarna hade dessutom varit väldigt växtintresserade, och trädgården var mer eller mindre igenvuxen med stora enbuskar som hängde över fönstren. Hanna Söderberg beskriver det som en djungel. Ändå kände hon så snart hon klev över tröskeln att det var hennes hem.
− Det var korkmattor och grönt porslin, nålfiltsmatta i trappan. Allt var väldigt mörkt och tungt. Men jag fokuserade bara på planlösningen. Huset är byggt i samma modell som många andra villor från den här tiden, men alla rum här är lite större. Jag förstod att detta kunde vi göra något med.
Sedan dess har de renoverat och gjort om mer eller mindre oavbrutet. Visionen var rent, funktionellt och med stora ytor för att kunna ha många människor på besök.
− Levande ljus och smålampor tycker jag om. Däremot är jag är inte så förtjust i taklampor. Dem behöver man ju ha men jag tycker inte om när de är tända.
Till vardags arbetar Hanna som advokat på Wallin advokatbyrå, med kontor på Gågatan, som hon driver bland annat tillsammans med sin bror, Anders Wallin. Men den som kommer till Hanna Söderbergs hem skulle kanske snarare missta det för en gallerists – överallt hänger konst, till och med i tvättstugan.
− Min pappa hade ett galleri på Svartbäcksgatan. Han har alldeles för mycket konst så han har försett hela familjen, förklarar hon.
Vad gäller övrig inredning blandar hon gärna friskt: Ikea, HM Home, Svart och arvegods. Finns det några särskilda stildrag så är det en vurm för 1950-talet.
− Vi är lite serienördar jag och min man och hade en period när vi kollade alla Mad Men-säsongerna på rad. Jag fick 50-talspanik och gick och spontanköpte den här soffgruppen, säger hon och pekar på en tidsenlig sådan från Mio.
Här finns, enligt Hanna, även lite väl många stringhyllor, och förstås också en Mad Men-inspirerad whiskyhylla. Ett grytunderlägg och en bricka med Uppsalamotiv avslöjar också en annan förkärlek.
− Jag är något av en Uppsala-nörd. Jag är ju född och uppvuxen i Uppsala och är väldigt lokalpatriotisk. Jag har faktiskt haft en UNT-prenumeration sedan 1998!