På Ken´s pizza jobbar många nyanlända. Husyein Tas och hans bror Mehmet hjälper dem även med privata ärenden. ”Det är så mycket som de inte vet om samhället, och vi är ofta de enda de har att vända sig till.”
När UNT kliver in på Ken's pizza i Gottsunda centrum är Livsmedelsinspektionen här på sin oannonserade årliga kontroll.
Vid den snurrande kebabmaskinen står en kvinna med frågeformulär i handen. Hur kyler de ner riset? Var byter personalen om? Hur hanterar de råvaror?
– Man vet aldrig när de kommer. Det är bra, men man blir ju alltid lite nervös, säger Huseyin Tas med ett skratt när vi efter en stund kan slå oss ner vid ett bord.
Det var tur att han råkade vara här, konstaterar han.
– Många i personalen kan inte så mycket svenska, så de får svårt att besvara frågorna.
Huseyin Tas är tillsammans med sin lillebror Mehmet ägare till Ken's pizza, en Uppsalakedja med fyra restauranger. Totalt har de över 30 anställda – alla med invandrarbakgrund, en hel del nyanlända. För många är det här deras första jobb.
– Vi utbildar dem kring allt som hör jobbet till. Vi hjälper dem också mycket med privata saker, som fakturor eller brev de inte förstår eller om barnen har problem i skolan. Det är så mycket som de inte vet om samhället, och vi är ofta de enda de har att vända sig till. Man blir som ett hjälpcenter faktiskt.
Huseyin Tas berättar om en anställd som var orolig över dottern. Förskolan ville utreda om hon hade en diagnos, vilket upprörde mannen: Skulle de ta hans barn? Eller ville de bara jävlas?
– I vår kultur pratar man inte om diagnoser och man accepterar inte att någon säger att det är fel på ens barn. Men vi åkte med honom till förskolan och redde ut vad personalen menade. Några månader senare hade dottern fått medicin och mådde mycket bättre. Han var jätteglad för att det ordnat sig.
Huseyin Tas föräldrar har under alla år pratat om att de ska flytta tillbaka till Turkiet. ”Föräldrar vill skydda sina barn, så att de inte släpper sin kultur. Men som barn hamnar man i kläm och får svårare att bli en del av det svenska samhället.”
Huseyin Tas vet själv vad det innebär att växa upp med kulturer som krockar. Och inte minst att ha föräldrar som aldrig hittar sin väg in i det svenska samhället.
Det var pappan som kom först till Sverige, som politisk flykting från turkiska Kurdistan 1989. Han hamnade i den lilla norrländska orten Kramfors. Tre år senare, i juli 1992, landade Huseyin, hans sex syskon och deras mamma på Arlanda.
Familjen Tas var Kramfors första invandrarfamilj, i en tid av framväxande nynazism.
– Det var ett gäng killar i bomberjackor som brukade trakassera oss på vägen till skolan. De körde runtomkring oss på sina moppar och spottade på oss.
Utanför lägenheten på Bandstolsvägen där Huseyin Tas växte upp låg förut restaurang Verona. Nu har den rivits och lämnat plats för en lekplats och ett jobbsökarcenter. Huseyin tycker att det är bra.
Föräldrarna insåg att det här kunde sluta illa. Så på senhösten 1992 tog de sina sju barn och flyttade till Uppsala och Gottsunda, där de fått en fyra på Bandstolsvägen. Här fanns många landsmän, hade de fått höra.
Huseyin och hans syskon kunde slappna av.
– Ingen tittade på en på ett negativt sätt, och jag fick kompisar som också var invandrare. Nu när jag ser tillbaka kan jag ju se att jag fick fel umgänge, och att vi inte blev en del av det svenska samhället.
I dag klassas Gottsunda som ett särskilt utsatt område. Även på 1990-talet hade stadsdelen klara problem med kriminalitet, men inte på samma nivå som i dag.
– Då var det mest slagsmål, någon gång kunde man höra att det varit med kniv. Men skjutvapen? Aldrig.
Tillsammans med sin bror Mehmet driver Huseyin Tas Ken´s pizza, som har fyra restauranger i Uppsala.
Huseyin "hittade på dumheter" och skolkade mycket. Men det var inget som hans föräldrar fick veta. De kunde nästan ingen svenska, så på utvecklingssamtalen i Gottsundaskolan fick Huseyin tolka.
Han skrattar till och skakar på huvudet.
– Gissa hur mycket jag översatte?
Han lyfter fram den stora kulturkrocken i föräldraskap mellan Sverige och den kultur han kommer från. Här förväntas föräldrar ta en aktiv del av barnens liv: Ha ett bra samarbete med skolan, uppmuntra aktiviteter, försäkra sig om att barnen mår bra. Det förstod, eller klarade, aldrig hans föräldrar. Det känner han en sorg över.
– Mina föräldrar visste inte hur det gick i skolan, vad jag gillade för aktiviteter, följde aldrig med på nån träning. Som barn fick jag klara mig själv. Ingen vägledde mig.
Huseyin, hans sex syskon och föräldrar flyttade in i en fyra på Bandstolsvägen 1992. Hans mamma bor än idag kvar i lägenheten.
Samtidigt klandrar inte Huseyin sina föräldrar. Han förstår varför det blev som det blev: de tvingades fly och kom till ett land där de varken förstod språket eller kulturen. När han kom hem stod tv:n alltid på med nyheter från hemlandet.
– De accepterade aldrig att de skulle stanna här, utan har under alla de här åren pratat om att flytta tillbaka. Det har gjort att de aldrig kommit in i samhället.
Och det här är långt ifrån unikt för hans föräldrar, menar Huseyin. Tvärtom märker han att många invandrare tänker så.
– Som en leverantör som vi samarbetar med. Jag frågade varför han inte utvecklat sitt företag eftersom det skulle kunna bli mycket större. Vet du vad han svarade? Jo: "I 40 år har kroppen varit här i Sverige. Men mitt huvud och mina tankar är kvar i hemlandet, så jag har aldrig satsat." Vilken tragedi, att aldrig landa här.
Huseyin Tas menar att staten måste utbilda de som kommer till Sverige i hur samhället funkar, inte minst föräldrar. ”De behöver få veta hur de kan hjälpa sina barn, hur de kan hålla koll på dem, att de behöver samarbeta med skolan, att det är viktigt för barn att få gå på aktiviteter. Allt sånt.”
Det här påverkar inte bara föräldrarna – utan även barnen, och hela det svenska samhället, menar Huseyin Tas.
– I stället för att föräldrarna vägleder barnen blir det ombytta roller: det är barnen som får översätta och förklara hur samhället funkar. Det gör att föräldrarna känner sig svaga, och backar ett steg till. Jag tror att det är en stor orsak till att det går så dåligt för många familjer.
Huseyin konstaterar också att föräldrars hemlängtan gör det svårare för barnen att på allvar bli en del av Sverige. Huseyin och hans syskon ärvde idén om att flytta tillbaka en dag. För omkring tio år sedan fick Huseyin syn på den där tanken hos sig själv – och gjorde upp med den.
– Jag insåg att jag aldrig kommer flytta tillbaka. Jag kunde börja släppa mina rötter vilket var jätteskönt, för det är som en börda du bär med dig. Det var som att jag landade på allvar i Sverige och började upptäcka en massa saker. Kan du tänka dig att för åtta år sedan visste jag inte att jakt existerar i Sverige! Nu har jag tagit jaktlicens och genom jakten fått mina första svenska vänner.
– Jag önskar att fler invandrare kunde släppa rötterna.
Huseyin Tas tycker att invandringspolitiken varit fel. ”Det är inte konstigt att människor söker sig till sina landsmän. Men du måste bo bland svenskar för att lära dig det nya landet. Staten behöver sprida ut nyanlända så att de ser svenska familjer.”
Jakten gjorde också att Huseyin fick upp ögonen för en annan rätt typisk svensk företeelse: campingliv. Sedan ett par år tillbaka står en husvagn på uppfarten till villan i Bärby hage där Huseyin bor med sin fru Arzu och sönerna Lawro, sex år, och Loran, tre år.
Huseyin skrattar.
– Mina svenska kompisar säger ibland att jag är mer svensk än vad de är.
Huseyin Tas flyttade från Gottsunda för snart 20 år sedan, men stadsdelen är i mångt och mycket fortfarande hemma. Huseyin hejar på folk till höger och vänster. En av hans fyra restauranger ligger här. Mamman och flera vänner bor kvar. Han säger att han älskar Gottsunda.
Men för sina barns skull vill han inte bo här.
– Jag vill ge dem bättre förutsättningar.
Gottsunda är fortfarande som hemma för Huseyin Tas. Här snackar han med Tore, som han känt sedan ungdomen – och som han nu samarbetar med.
Huseyin Tas är djupt bekymrad över hur segregerat Sverige är, med alla problem och fördomar som följer.
– Jag är jaktledare i Österbybruk och skulle ha ett möte med en man i jaktlaget. När vi var klara utbrast han: "Men du är ju en trevlig invandrare!" Jag frågade honom om han aldrig pratat med någon invandrare förut och då svarade han att han konstigt nog inte gjort det.
Att människor väljer att leva bland dem som liknar en själv är inte märkligt, konstaterar Huseyin. Inte heller att det leder till misstänksamhet mellan grupper. Just därför borde staten ta ett mycket större ansvar, menar han: Dels borde man inte låta nyanlända flytta var som helst. Dels behöver alla som kommer till Sverige utbildas i hur samhället funkar.
– Människor behöver känna till både rättigheter och skyldigheter. Och föräldrar måste veta vad som förväntas av dem. Att samarbetet mellan föräldrar och skola funkar är jätteviktigt.
Huseyin Tas gör vad han kan för att bidra till integrationen. Många av de som jobbar på Ken´s pizza är nyanlända. "Vi försöker vi ge tillbaka till samhället. För vi alla sitter i samma båt."
Huseyin känner själv en skyldighet att göra det han kan för integrationen. Ken's erbjuder jobb åt personer som just kommit ut från fängelset. Varje jul får hemlösa pizza. På loven tar de emot praoelever – både för att ungdomar ska få veta vad det är att ha ett jobb och för att de inte ska hitta på stök. Under bilbränderna och stenkastningen i Gottsunda sommaren 2017 bjöd man blåljuspersonal och ungdomar på pizza på för att försöka få till en dialog.
– På min tid fanns det närpoliser i Gottsunda. De poliserna – Jocke och Björn – skapade en relation till oss, vi kunde snacka med dem. Barn och ungdomar ska inte tänka att polis och brandmän är idioter.
Flera av Huseyin Tas barndomsvänner är i dag döda. Några har suttit i fängelse, vissa är fast i drogmissbruk. Själv hade han lika gärna kunnat vara en av dem – om det inte varit för boxningen. I en källarlokal bland låghusen på Oscar Arpis väg gav självaste Anders "Lillen" Eklund lektioner.
– Jag hade svårt att sitta stilla. Genom boxningen fick jag ur mig aggressioner som jag annars hade tagit ut på nåt annat sätt.
Huseyin Tas var en stökig kille som skolkade mycket. Att börja boxas blev hans räddning. Här i boxningslokalen på Oscar Arpis väg tillbringade han många timmar på högstadiet. Han blir glad när han ser att en del av skylten är kvar.
Med boxningen fick han nya förebilder. När kompisarna på rasterna satt och rökte på i skogsdungen bakom Gottsundaskolan tackade Huseyin Tas nej.
– Jag skulle ju bli en ny Mike Tyson eller Muhammad Ali, och då kunde jag ju inte ta droger. Boxningen räddade mig. Det är läskigt att tänka på var jag hade hamnat utan den.
Det har gått illa för många av Huseyin Tas barndomsvänner. Att börja boxas blev hans räddning. Här i träningslokalen på Oscar Arpis väg tillbringade han många timmar som tonåring. "Det är läskigt att tänka på var jag hade hamnat utan den."
Men föräldrarna var emot boxningen, av rädsla för att det bara skulle lära honom att slåss. Så Huseyin fick ljuga om var han varit när han åkte till andra städer för matcher. Träningskläderna gömde han i källaren.
– Jag kunde ha samma kläder i två månader, för jag vågade inte att mamma skulle tvätta dem. De luktade förjäkligt.
Nu är Huseyin Tas själv pappa. I sitt föräldraskap tar han lärdom av den egna uppväxten. Han ser stolt ut när han berättar att sexåringen har provat flera olika sporter och nu bett om att få börja med boxning.
– Jag är med på varenda träning.
I Huseyin Tas bil hänger ett par mini-boxningshandskar som tillhörde hans storebror Ismail, som var den som fick Husayin intresserad av boxning. Ismail dog i en bilolycka 2003.