– Det var nån sorts synkronicitet som möjliggjorde det, säger Rachel om flytten.
Om man googlar "synkronicitet" får man veta att ordet används "för att beskriva omständigheter som verkar meningsfullt relaterade men saknar orsakssamband". Och det ser onekligen ut som att universum dragit i trådarna, kanske började det hela redan när Rachel och Dennis upptäckte att de hade svartmögel i huset på Aruba, och tvingades till en omfattande sanering.
– Att slänga i stort sett alla våra tillhörigheter var tufft, och att inte kunna bo i vårt hem under nio månader.
För att komma bort från stressen och kaoset reste Rachel till Sverige i april tillsammans med Lea.
– Vi var inställda på att åka tillbaka till Aruba i augusti och fortsätta vårt liv som vanligt.
Men strax innan hemresan fick de veta att ett hus som låg bara ett stenkast från huset som Rachels farfar bott i, var till salu. Huset användes som sommarstuga, och när Rachel och Dennis varit och tittat på det försäkrade säljaren att det inte var någon brådska att lämna tillbaka nyckeln, de kunde behålla den så länge.
– Där stod vi med nyckeln i handen – och jag kände att jag var hemma. Vi hade ju pratat om att flytta till Sverige men inte att vi skulle göra det nu, utan kanske om några år.
När hon landade i Sverige i april var hon trött och ledsen.
– Allt kändes väldigt deppigt, men hade vi inte tvingats från vårt hus på grund av möglet hade det här kanske inte hänt. Så här i backspegeln ser jag att vi inte hade förstått att vi var redo för en förändring.
Rachel är född i Uppsala och har vuxit upp både där och på Lidingö. Som 19-åring lämnade hon Sverige för att backpacka i Sydamerika. Redan då hade hon börjat med yoga, mycket för sin onda rygg men också för lugnet det gav henne. Snart startade hon sitt Instagramkonto med namnet Yoga Girl, som snabbt växte och gjorde henne till en sorts superstjärna på yogahimlen. Hon reste världen runt och höll klasser samtidigt som hon med sin man Dennis byggde upp företaget Yoga Girl, som nu finns i fyra länder.
För en utomstående kan det vara svårt att förstå varför man väljer bort ett liv på en solindränkt karibisk ö – för att knö in sig i en svensk sommarstuga (om än en förhållandevis rymlig sådan) när höstlöven börjar falla.
– Jag ville hem helt enkelt, jag har längtat efter skog och kallt vatten hur länge som helst. Aruba är fantastiskt, och under lång tid förknippade jag Sverige med mörker och kyla. Och då menar jag inte bara vädret utan själva känslan här. Men med tiden har mitt förhållande till Sverige förändrats. Jag kanske hade förutfattade meningar, eller så är det så att jag inte drar till mig samma människor i dag som när jag bodde här sist. Det är något fint i årstiderna, trettio grader och sol blir trist i längden, nu är det ett nytt väder varje dag när jag vaknar. I morse var det snöstorm, nu skiner solen, säger hon och hjälper Lea på med jackan.
Hundarna får bråttom ut ur huset när de förstår att de ska på promenad, de springer fritt utan koppel nerför slänten mot vattnet.
– De har tagit flytten oerhört bra, de verkar må bättre i Sverige än på Aruba. Som att det här klimatet är gjort för dem, de skuttar och springer. På Aruba var det för varmt för att de ens skulle orka ta promenader ibland.
Lea springer efter hundarna, hon har några favoritstenar som hon vill klättra på. Hon blandar svenska och engelska när hon förklarar att hon har en hög med sticks, en pinnsamling, hon vill visa oss.
– Omställningen har varit lite tuff för henne, hon missade några veckor av inskolningen på förskolan på grund av pandemin, men samtidigt känner jag inte heller att vi måste skynda på.
Väl inne i huset smiter Lea till sitt rum för att pyssla, hon har lärt sig sticka med två små träpinnar och en bit garn i dag, och hundarna lägger sig för att snusa i sina korgar. Mitt på golvet i det kombinerade köket och vardagsrummet står en fotbollsstor rosa kristall.
– Det är en rosenkvarts och väger 40 kilo. Rosenkvartens egenskaper är kärlek, läkande, självkänsla och medkänsla.
De som följt Rachel vet att hon talar mycket om acceptans och tacksamhet. Att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Hennes senaste bok, "To love and let go. En berättelse om kärlek, sorg och tacksamhet", handlar delvis om sorgen efter Andrea, Rachels bästa vän som omkom i en bilolycka för åtta år sedan.
– De senaste åren har jag gjort ett stort inre arbete, jag har tagit tag i struliga familjerelationer som jag tidigare känt varit för tunga. Jag har landat i en mental plats där jag känner att jag kan sätta gränser, vad som är rätt för mig. Jag behövde komma tillbaka till Sverige på mina egna villkor. Det är väldigt läkande att vara hemma igen.
Rachel säger att hon inte varit riktigt lycklig på Aruba de senaste åren, på grund av sin hemlängtan. Men att det varit svårt att initiera en flytt till Sverige.
– Jag var rädd att driva på, för i så fall hade det varit i första hand mitt beslut – tänk om Dennis skulle bli deprimerad i mörkret, att Lea inte skulle trivas. Men i de här tankarna insåg jag också hur sällan det är jag tänker på mig själv, jag tänker alltid först på Lea och Dennis, och mina anställda. Men i och med flytten har jag tagit mina egna behov på större allvar. Jag väntar inte med att göra saker för mig själv, utan prioriterar det. Förut klämde jag in saker för mig själv bara om jag hade tid.
Allra mest längtar hon nu efter att få stoppa fingrarna i jorden. I slänten utanför huset står redan 300 fruktträd, och i lådan i köket ligger vårens fröer. Hon håller på att lära sig odling, och ringer farmor för att fråga om råd.
– Det kan förstås vara en smekmånadsfas, men i och med att jag kommit i kontakt med naturens rytm så känner jag mig både närvarande och grundad på ett sätt som jag inte gjort förut. För mig har det varit ett uppvaknande kring moder jord det sista året. Det betyder mycket för mig att gå ut i skogen och minnas namnet på alla växter från min barndom. Att hitta hem till naturen har varit att hitta hem till mig själv.