Performanceartisten Maud Karlssons verk har utvecklats till att handla om kvinnors situation. ”Men nej, jag är ingen feministiskt konstnär,” säger hon.
Det är kallt men vackert i Orangeriet i Botaniska trädgården. Maud Karlsson sveper ett till plagg omkring sig och häller upp varmt te från en termos. Hon frågar om jag vill sitta på hennes ylletröja för att inte frysa.
Det knackar på den stora trädörren som inte går att stänga. Vi hör en röst som frågar om det är öppet.
Mauds utställning ”Her story – The Exhibition” har blivit en publiksuccé. Nästan 3 000 besökare har kommit hit under den månad utställningen pågått. Söndag den 14 november är sista chansen att se den.
– På helgerna har det sett ut som en galleria här. Makalöst, säger hon diskret som om hon inte vill förhäva sig.
”Så vackert, så gripande. Jag blir lyrisk och tårögd.” Det är en av många berörda kommentarer i gästboken.
– Jag är överraskad över styrkan i reaktionerna. En kvinna grät när hon mindes en släkting som också blivit lämnad med fem barn. Andra besökare har sagt att utställningen påminde om deras döda farmor, moster eller faster. Som om det funnits ett stort behov av att minnas kvinnor, säger hon.
Genom att skildra kvinnliga släktingar som klänningsskulpturer verkar Maud ha träffat kärnan i många kvinnoliv. En skulptur symboliserar Mauds mammas mormor, Mariana Sjökvist, som jobbade som städare, talade med hög röst och hade en psykiskt sjuk man. Hennes klänning består av disktrasor och är dekorerad med bruna bönor som i klänningsvecken liknar små ädelstenar.
– Jag ville hylla de här kvinnorna. Skapa något visuellt vackert och ståtligt i en elegant miljö. De hade tuffa liv men fick aldrig något erkännande. Det var tyst om deras liv, säger Maud Karlsson.
Hilma Kardell, hennes mammas farmor, symboliseras av en klänning vävd av amerikanska rekommendationsbrev.
– När vi hittade rekommendationsbreven i en låda hemma hos mamma förstod jag att jag bott nära Hilma i New York utan att ha haft en aningen om henne, säger Maud.
Konstnären och performanceartisten Maud Karlsson driver sina egna projekt oberoende. I början i det mindre formatet. ”Erfarenheten att jag klarar att förverkliga mina idéer med ganska små medel har gett mig självförtroende och drivkraft i mitt skapande”, säger hon som sedan några år tillbaka har en talkshow på UKK i sitt eget namn.
Hilma reste till New York år 1906 när hon var 25 år medan 20-åriga Maud flyttade till samma stad 1982.
– Hilma åkte för att få ett bättre liv som piga. Jag åkte för att mamma vunnit en slogantävling i Damernas Värld och hamnade på päls- och diamantvisningar. Det var champagne och lyxigt värre den veckan, säger Maud som var nyutbildad dansare då.
Att välja dansen var egentligen inte hennes beslut. Folk hon kände såg hennes talang och fixade ansökningsblanketter till Balettakademin. Själv vågade hon inte tro.
– Som barn var jag otrolig blyg och det höll i sig länge. Mamma var dagmamma men jag vågade inte leka med de andra barnen, berättar Maud.
Därför blev hennes mamma, Britt Junwallius, förvånad när Mauds lärare berättade att dottern ägde scenen på roliga timmen på lågstadiet.
– Kanske hade jag en scenpersonlighet och en annan som barnet Maud.
Till sin förvåning kom hon in på Balettakademin på första försöket. Där fann hon en värld som passade henne som handen i handsken. Hon älskade sin nya identitet.
När Maud fick sin mammas resevinst tackade hon nej till hemresebiljetten. Hon befann sig ensam i New York, dansens Mecka, och hade inga pengar, ingen bostad, men kontaktade en väns vän och bad att få bo där. Det gick bra. Vännens vän skulle på turné och Maud blev kvar i New York i elva år.
– Det var en otroligt händelserik tid. Jag fladdrade runt, alltid hände något spännande. Ibland var det tufft, jag hade inte alltid jobb och ibland hamnade jag i destruktiva relationer, säger Maud.
Kappan som Maud Karlsson har på sig är en del av hennes nästa projekt som bygger på myten om skogsrået och handlar om de kvinnor som straffades, fördrevs och tvingades leva ute i skogen.
Hon jobbade som mäklare, som brottare för en kväll, som bartender och servitris – på ett ställe fick hon kläder i lön i stället för pengar – men gav inte upp och det lönade sig. Successivt fick hon jobb som dansare på heltid.
Men hon fick också ont i kroppen. Hon jobbade länge trots smärta och diagnosen var ryggradsreumatism. Dansen som varit hennes stärkande kraft fick hon motvilligt överge.
– Vem var jag om jag inte kunde dansa? Jag fick en kris och tänkte att jag var en grå typ utan personlighet, säger Maud som beslöt att försöka hela sig i Uppsala där hennes mamma bodde.
Då fick hon en dröm som blev fröet till den lila klänningsskulpturen som nu ingår i utställningen i Botaniska trädgården och som representerar henne själv.
Maud drömde att familjens tidigare tax, Jesper, körde mc, pratade engelska och gav henne en lägenhetsnyckel. I lägenheten såg hon att det växte lila blommor på hennes rygg. Det var vackert och lederna blev mjuka och smärtan försvann i drömmen.
Nästa morgon mådde hon bra en hel dag. I verkligheten.
– Sjukdomen gav mig några jobbiga år med identitetskris. I efterhand är jag tacksam för jag tvingades hitta in i mig själv och fann nya konstnärliga uttryck, säger Maud.
Vem är du nu?
–Oj, säger hon och gör en tankepaus.
Hon värmer sina händer i tröjärmarna.
– I grunden är jag optimist och har lätt att bli glad och lycklig. Det kan räcka med synen av ett vackert löv eller sköna färgkombinationer.
Ibland verkar det som om vissa människor är överallt. Just nu är det konstnären och performanceartisten Maud Karlsson som präglar Uppsalas kulturliv. Hon ställer ut på Botaniska, har en egen talkshow på UKK och jobbar för fullt med nästa projekt.
Det säger hon som nyss fyllt 60 år och känner sig ohämmad.
– Jag har blivit mera kreativ under de senaste två, tre åren. Mina idéer vill jag förverkliga nu. Det ger mig ett driv i mitt skapande, säger hon.
Hon har fullt upp just nu, är en bra bit in i nästa projekt. Det bygger på författaren Alice Lyttkens hypotes att bestraffningen av kvinnor via landskapslagarna ligger bakom myten om skogsrået.
En röd tråd i Mauds skapande är kvinnors situation.
Är du en feministisk konstnär?
– Nej, det skulle jag inte säga. Jag är feminist, står för kvinnors rättigheter till 100 procent och jag gör konst. Om det blir feministisk konst är upp till betraktaren.
Är du aktivist?
— Nej. Jag är konstnär och performanceartist.
Från att ha börjat i det lilla formatet har Maud Karlsson varit trogen sin egen vision och jobbat sig uppåt.
– Det går bra med en garderob för min del, säger hon skrattande för att beskriva hur hon resonerat i början av sin karriär.
Sedan dess har hon bland annat ställt ut i New York och fått en film visad i Cannes.
Den tredje december kör hon sin show ”A la Maud” på UKK. Då blir det talkshow med dans, musik, konstnärer och samtal på temat självbilder.
Det var en före detta pojkvän som tyckte att hon argumenterade mycket och borde ha en egen talkshow. Det tog Maud fasta på och förverkligade. Hennes många och självständiga projekt bygger på erfarenheten att det som är svårt inte behöver vara omöjligt.