Vis-Lasse bevarar barndomens visor
Hebybon Lars Johansson, 75, har spelat in två cd-skivor med visor som han lärde sig som barn. Jag fick inspelningarna i present av min dotter. Hon vill absolut att de skall finnas kvar efter mig och föras vidare till hennes barn och kommande släktled.
Vis-Lasse tar hjälp av sin namne Lars Johansson med inspelningarna.
Foto: Hans Lundgren
— Den eller den visan har jag aldrig hört tidigare, brukar folk säga när jag sjunger dem någonstans för första gången.
Bland visorna finns två som Lars Johanssons ungdomskompis Olle Larsson lärde sig av sin mamma, född i Sorunda år 1903. Hon hade förmodligen lärt sig dem av sin pappa när hon var liten.
— Visan Våren -94 sjöngs alltid på fester hos farmor och farfar. Skråköpings Järnväg var ett av pappas bravurnummer.
Många storheter
Inspelningen har ägt rum hemma hos Vis-Lasses namne, Lars Johansson, 70, i Morgongåva. Han har farit land och rike runt i 25 år och spelat in jazzmusik. I gillestugan hänger fotografier på storheter som Scott Hamilton, Maxine Sullivan, Lars Erstrand, Gunnar Siljabloo Nilsson och Monica Zetterlund.
Liveinspelningar har köpts av bolag i Sverige och utomlands och hittills renderat 99 skivutgåvor.
— Utan Lasse hade det inte blivit något. Min dotter hittade hans studio på internet. Fast nog blev hon litet undrande förstås när Lasse Johansson svarade där också.
Det sjöngs i familjen
Vis-Lasse Johansson växte upp på söder i Stockholm på 1930-talet. Pappa Bertil och en ingift farbror Einar tyckte båda mycket om att spela och sjunga.
— Farbror Einar var murare och hade fingrar som frukostkorvar. Men han var en hejare på gitarr, banjo och mandolin. Han var tenor. I visan Vinets lov, som jag tyvärr inte minns texten till, kom han högt upp i tonarten.
— Svenskamerikanens hemlängtan och Min jänta så rar sjöngs alltid av faster Lisa och farbror Einar.
En eftermiddag hade pappa Bertil köpt en visbok för att lära sig Jolly Bob till en grannes födelsedagsfest.
— Han kom av sig, men jag hade hört på när han övat hela eftermiddagen, så jag tog över. Då var jag fem, enligt hörsägen.
Det var, säger Vis-Lasse Johansson, vanligt när han var barn med familjefester och släktkalas hemma hos varandra på lördagskvällar, och söndagsmiddagar.
— Det var dukat i finrummet, mat och snaps. Trångt förstås. Och alla sjöng av hjärtans lust och skrattade.
"Många glada fester"
Första skivan han spelade in i Morgongåvastudion för jämnt ett år sedan heter Släktkalas och det är alltså inte för inte som skivkonvolutets vishäfte avslutas: "Många glada fester har besjungits med dessa låtar!"
— Vi barn satt rätt ofta vid ett bord för sig. Men vi var med i sången, kunde texterna utantill, och du vet när man är barn fastnar allting i skallen och sitter kvar.
Det berättades också mycket historier på den tiden.
— Vi barn lyssnade. Vi fick värdefulla insikter i vuxenlivets villkor på det sättet.
Lars Johanssons äldre syster spelade piano.
— Jag fick också ta lektioner, men etydövningarna var enahanda och inte alls som visorna jag ville lära mig spela.
Tre ackord
Senare fick systern en gitarr. På den lärde sig Lasse att spela "bondharmonier", tre ackord i varje tonart, på egen hand.
— Du förstår jag var 17 år och hade stämt möte med en vacker flicka på en holme. Hon hade rott dit och jag kom efter i kanoten. Precis när jag skulle stiga ur den förlorade jag balansen och föll raklång i vattnet. Jag skämdes så häftigt att jag utan ett ord vände och paddlade tillbaka. Hemkommen igen bytte jag till mig syrrans gitarr mot kanoten.
De båda cd-skivorna, som tillsammans rymmer 53 spår, finns inte till försäljning.
— Nej, jag har fått 50 exemplar och dem har jag spridit inom familjen och släkten.
Så jobbar vi med nyheter