Vassa verk skapas av juntan

Det var efter en kurs i knivtillverkning för drygt 20 år sedan som några av kursdeltagarna började träffas hemma i Moe Erikssons snickar­verkstad i Bjurvalla utanför Östervåla på torsdagskvällarna för att få utlopp för det gemensamma intresset. Sammanslutningen fick snart namnet knivjuntan i Bjurvalla.

– Vi drog i gång 1995 och förutom ett kort uppehåll åren 96-97 har vi kört på torsdagskvällarna varje vecka under vinterhalvåren sedan dess, berättar Moe ­Eriksson.

Genom åren har det tillverkats åtskilliga knivskaft och tillhörande slidor, men även kompletta knivar, i den Erikssonska snickarboden. För närvarande består sällskapet av sammanlagt sex aktiva medlemmar där de flesta tillhör den gyllene medelåldern eller strax däröver. Ett undantag när det gäller ålder­ är Huddungekillen Martin Häll, som med sina 22 år ger visst hopp om återväxt i det hotade knivtillverkar­släktet.

– Visst är det ett utdöende hantverk. När vi drog i gång knivjuntan hade Upplands knivklubb ungefär 170 medlemmar – en siffra som hade minskat till 35 när klubben lades ned för fyra år sedan, upplyser Moe Eriksson.

Martin Häll, som annars mest gjort sig känd som en fantastisk gevärsskytt med sommarens Paralympics i Rio de Janeiro i sikte, går alltså mot strömmen.

– Jag gillar hantverket, men också gemenskapen och snacket här, och för mig är torsdagskvällarna också ett sätt att koppla av från skyttet, säger han lugnt.

De sex aktiva medlemmarna är en trogen skara.

– Själv har jag nog inte missat en enda torsdagskväll sedan jag blev pensionär för något år sedan, berättar­ Östervålabon Erland Friberg.

– För mig är knivjuntan ungefär som en vitamin­tablett, jag känner mig alltid piggare när jag går härifrån än när jag kom, säger Tärnsjöbon Ingvar Sahlberg.

Alla är ense om att den sociala gemenskapen, med fika och mycket prat, är viktiga inslag, och vissa perioder på året blir det mer prat än annars.

– Torsdagen före eller ­efter älgjakten blir det inte många knivar gjorda, däremot desto mera snack, säger Ingvar Sahlberg med ett ­leende.

Jakt, fiske och knivtillverkning är, enligt juntamedlemmarna, företeelser som går hand i hand.

– Det har väl alltid varit så att kniven och jakten hör ihop, och därför är det också viktigt att den är ändamålsenlig. Och samtliga i gruppen har jakten som intresse, förklarar Ingvar Sahlberg.

När det gäller själva hantverket att tillverka ett knivskaft handlar det i grunden om att såga, snida, slipa och fila – kryddat med lite lull-lull som exempelvis intarsia eller holk. Men mera om dessa fackuttryck lite senare.

– Det här är råmaterialet, sen är det bara att börja skapa, berättar Magnus Nilsson och håller upp ett fyrkantigt och grovhugget trästycke med ett tejpförsett knivblad på ena kortsidan.

Han berättar vidare att de flesta knivskaft tillverkas i björk som färgas i olika nyanser och att det, beroende på modell, i genomsnitt tar mellan tre och fem kvällar att tillverka ett vackert knivskaft.

Östervålabon Tony Rick håller upp ett färdigt exemplar­ av en kniv han själv tillverkat.

– Intarsia kallas de mönster som finns inlagda här i träet på knivskaftet medan­ den här kallas för holk, säger­ han och pekar på en blänkande metalldetalj som sitter runt den vackert mönstrade och svarta läderslidan.

Tony Rick plockar fram en annan av sina knivar där skaftet pryds av ett varghuvud som han skapat med hjälp av så kallad ”prickteknik”.

– Det betyder att jag byggt upp bilden med massor av prickar som jag ”prickat” dit en och en med ett spetsigt verktyg, förklarar han.

Den vanligaste typen av slida­ görs i läderoch sys ihop enligt en förlaga som gjorts i papper. Ingvar Sahlberg ägnar­ sig den här kvällen åt att tillverka en slida av ett älgskinn som han själv tagit­ rätt på.

– Det har legat i blöt ett tag för att bli mjukt och lättarbetat, och det här mönstret som går i en linje genom pälsen ska ligga centrerat på framsidan av slidan, förklarar han.

De två viktigaste egenskaperna hos en knivtillverkare är, enligt samtliga, tålamod och noggrannhet.

Vad är då den största fascinationen med hantverket?

– Att se slutresultatet, att det som från början var en kantig träbit kan sluta som ett vackert konstverk, säger Moe Eriksson.