Den äldste i gruppen är 78, den yngste 65. Gubbarna har klarat sig från blomkålsöron och andra bestående men av brottningen, utom Arne Sundin, 74 som skadade vänster knä i en match för länge sedan:
– Och så slog jag upp skadan i arbetet på Zetterbergs så att den blev mycket värre, säger han.
Brottningens nuvarande regler riskerar att utarma sporten anser man i gruppen. Hur passiv och tråkigt bökig den grekisk-romerska stilen blivit framgick senast i tv-sändningarna från Olympiska Spelen.
I Östervåla har brottningen överlevt tack vare kvinnorna, som med sina prestationer tillhör landets mest framgångsrika. I över 20 år, sedan år 1990, har dambrottarna erövrat 19 SM-medaljer.
– De brottas ungefär som vi gjorde fram till slutet på 70-talet, frejdigt med många kast och mycket kamp, sådant som publiken gillar, säger Jan ”Svingis” Svinghammar, som slutade brottas 1983 efter ett par tusen matcher och som tränat dambrottarlaget sedan starten.
Brottareran i Östervåla börjar år 1943 då det första laget ställdes upp. Från den tiden finns litet dokumenterat.
– Det finns några få kvar, Arne Haglund som nu bor i Heby och Sten Svinghammar, en släkting till mig som jag intervjuat, säger Jan ”Svingis” Svinghammar som för protokollet i samtalsgruppen.
På den tiden var brottning en lokal folkfest. Tävlingsmatcherna drog fulla hus. ”Bosse på skogen” och Holmbas, alias Bosse Pettersson och Ingemar Persson, var båda med i laget som snabbt blev framgångsrikt i regionen. Bosse på skogens specialare var smidjebältet som han lurade många på fall med.
– På den tiden brottades man både grekisk-romersk stil och fristil och matcher varade tio minuter med två ronder på tre minuter stående och två ronder på två minuter i parterr. Det gjorde vi också som är lite yngre, men så är det inte längre. Särskilt fristilen krävde bra kondition om man skulle klara sig, berättar Ahti Hannukseta, 72.
– Då kunde det bli exempelvis 15-4 i en match. I dag blir det max ett eller två poäng i matcherna. Det måste ändras om publiken skall återvända, säger Jan Svinghammar.
Kenneth Ossianikov tränade Östervålabrottarna mellan 1967 och 1976, en storhetstid för klubben.
– Han fick oss bland annat att på alla fyra forcera en plöjning utanför samhället för att vi skulle stärka axelpartiet. Det skedde nog också, men bilisterna stannade och undrade vad som pågick, säger Jan Svinghammar som menar att brottningsträning också är utmärkt bra för ishockey- och fotbollspelare eftersom den gör dem hårda i kroppen.