Sven Forsling i sin blommande trädgård vid huset han delade med hustrun Agneta till dess sjukdomen tvingade henne in på demensboende.
I ett soligt Bolivia gifte sig Sven Forsling med sin Agneta 1963. Bara de två, utan gäster eller storslagen fest. Sven beskriver sin fru som vänlig, ärlig och bestämd. I snart ett och ett halvt år har hon bott på ett vårdboende för demenssjuka i Tärnsjö, bara några kilometer från deras gemensamma gård i Stalbo. Varje natt sov Sven bredvid Agneta på boendet. Sedan kom corona.
– På morgonen sa jag att jag skulle gå till jobbet och att jag kommer tillbaka på kvällen, vilket jag gjorde. Jag gick på morgonen och Agneta vinkade hejdå till mig från sängen som vanligt och jag sa “jag kommer ikväll”. Sen fick jag inte se henne mer, säger Sven Forsling.
Sven visar upp bröllopsfotot på Agneta från 1963. De gifte sig bara de två, utan vänner och familj, i La Paz i Bolivia.
Över en natt förvandlades en svår situation till helt omöjlig för paret. Agneta var fast på boendet och Sven var isolerad hemma i Stalbo. I fyra månader var de utan varandra, tills en dag när vårdboendets personal ringde och gav klartecken, Sven skulle äntligen få träffa sin Agneta igen. Men besöket blev inte som Sven tänkt sig.
– Det kändes så absurt egentligen, jag skulle köra upp till staketet och sitta kvar i bilen. Så fort Agneta kom ut skulle jag börja berätta en påhittad historia att jag hade ont i magen och att det var därför vi inte fick röra vid varandra. Jag sov inte på hela natten inför det mötet, det var fullständigt vansinne, säger Sven Forsling och skrattar, men sorgen hänger kvar i rösten när han fortsätter.
– Jag kan känna en väldig värme för tjejerna som jobbar där. Hur de har försökt hjälpa oss är rörande. De försökte göra det möjliga av något som var omöjligt.
Demens är ett brett begrepp som innefattar olika sjukdomar, där Alzheimers är vanligast. Lena Kilander är professor i geriatrik och överläkare på Akademiska sjukhuset vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap.
– Gemensamt för alla demenssjukdomar är att minnet och tänkandet försämras successivt, men det är olika för alla. En del mår väldigt dåligt, men fler än man tror lever med god livskvalitet. Speciellt om man har en bra relation med sina anhöriga, säger Lena Kilander.
Resor och äventyr har präglat Sven och Agnetas liv ihop. Nu kämpar han för att få vårda henne på demensboendet där hon bor.
Sven Forsling bor ensam i det stora huset i Stalbo. Under våren har han varit noga med att isolera sig, så att han kan ta hand om Agneta.
För många äldre har våren och sommaren 2020 varit deras sista tid i livet. Ett slutskede som en del har fått uppleva helt ensamma. Lena Kilander tycker att situationen på många sätt varit hemsk.
– Det är så klart fruktansvärt för alla som fått dö ensamma och fruktansvärt för vårdpersonalen också som känner att man inte kunnat ge närhet under den tiden, säger hon.
I den gröna vildvuxna trädgården i Stalbo luktar det gott av nyponros. På kaffekoppen som Sven håller i syns en bild på en yngre, glad Agneta.
Andra mötet på boendet skedde genom plexiglas. Efter det bestämde sig Sven för att gå vidare till socialstyrelsen i Heby.
– Plexiglaset var ett sådant monster. Vi stod på varsin sida, men Agneta bara grät. Hon klarade inte av det. Det var så omänskligt alltihop. Efter det tänkte jag "nej nu jäklar", och fick tipset att gå till socialchefen i Heby. Jag skrev ihop en text och skickade in. Senare samma kväll publicerade jag det på Facebook.
Facebook-inlägget har fått stor spridning. 393 gånger har inlägget delats, och över 700 har gillat det. Spridningen var överväldigande för Sven, som knappt använder Facebook vanligtvis.
– Då kände jag att jag talade för många som också hade upplevt det här. Det gjorde mig nästan mer uppjagad. Men nästa gång jag besökte Agneta var plexiglaset borta. Det vill jag tacka vårdboendet för.
Sven Forsling träffade Agneta Forsling redan som 16-åring. Idag har de två barn ihop och fyra barnbarn.
"Naturen har tagit över", säger Sven Forsling och pekar på Agnetas citronmeliss som växt sig höga i trädgården.
Ofrivillig ensamhet drabbar många äldre på olika sätt. Monica Buhrman är universitetlektor vid institutionen för psykologi på Uppsala Universitet och forskar bland annat om hur pandemin påverkar oss psykiskt.
– Corona har gjort att även de som mår ganska bra har blivit mer ensamma. Många har lyft problematiken kring den påtvingade isoleringen av äldre. Stressen och oron bidrar till den fysiska ohälsan. Vid långvarig stress är man mer sårbar för infektioner. Det kan bli en ond cirkel, säger Monica Buhrman.
Trots att plexiglaset har försvunnit tycker Sven att Socialstyrelsens rekommendationer och restriktioner hämmar Agnetas vård. I stället vill han kunna likställas med vårdpersonalen och bli accepterad som medmänniska.
– Min poäng är att vårda värdigt. Inte att få en tjänst med lön, utan att ses som ett subjekt. Inte ett objekt. Jag är en vanlig människa som man kan lita på, det är inte konstigare än så, säger Sven Forsling.
"Jag kan känna värme för tjejerna som försökte göra det möjliga av något omöjligt. Samtidigt var jag så förbannad på en myndighet som gjorde det möjliga helt omöjligt.", säger Sven Forsling.
"Sven & Agneta 4-ever" står det på en kopp som Sven visar upp. Tillsammans har de varit gifta i över femtio år.