Stinsen i Hårsbäck blickar tillbaka
Brita Svedberg, 95 år om några veckor, var en gång i tiden stins vid stationen Hårsbäck i västra Uppland. Häromdagen reste hon tillbaka till Hårsbäck i sällskap med prästen på sin nuvarande hemort för att hälsa på och minnas.
Stinsen Brita Svedberg tillbaka efter 50 år, men järnvägen är numera borta och stationshuset privatbostad.
Foto: Hans Lundgren
- Att jag och mina kollegor anställdes berodde på att vi var kvinnor. Därmed kunde aktiebolaget som drev trafiken på sträckan Enköping-Heby-Runhällen ge oss lägre lön än om det hade varit fråga om karlar.
Tågvakt var den officiella benämningen, men Brita kallade sig "lillstins", eftersom hon skötte en stins arbetsuppgifter.
Men en karl på sträckan med högre lön fanns det, berättar Brita:
- Ja, han var liksom vår chef, en riktig stins alltså. Men han hade ett svårt begär efter rusdrycker, och när han blev full sinkade han tågen. Han förbjöd nämligen sin fru att under några som helst omständigheter träda in i hans ställe som stationsinspektör.
Periodvis var det ett sjå att få chefstinsen att vakna.
- Stod han inte och vinkade stannade tåget enligt instruktionen en bit före stationen och blev stående kvar där. I Hårsbäck gick jag och väntade på tåg som inte kom. Jag fick ringa till fylltrattens fru som fick försöka få honom på benen. Jag hade ju också tre barn att ta hand om och ville naturligtvis att tidtabellen skulle hållas. Med tiden förflyttades den där karlen.
Brita Svedberg föddes i Göteborg år 1914. Hon är pigg och kry för sin ålder, minnet är det alls inget fel på. Till Hårsbäck kom hon år 1943. På en resa hade hon träffat Knut Svedberg som bodde med sin mor i stationshuset och skötte posten där. Brita och Knut gifte sig samma år
- Min svärmor hade sysslan som stins, jag tog över efter henne. I tolv år skötte jag rutinerna. Bolaget hade ett godståg med ånglok plus en vagn för passagerare samt flera rälsbussar.
- Uniform? Nej, det hade jag ingen, men en armbindel och en flagga. "Ut och stå och flagga" kallade jag det för.
Brita Svedberg sålde också biljetter och då Knut skickats att tillfälligt sköta posten på någon annan station klarade hon postgången också.
Hon kan inte minnas att stationen i Hårsbäck under hennes tid där var någon särskild samlingsplats.
- Nej, jag var sträng. Lokalen var ju till för resenärerna. En del av dem kom förresten alltid i sista minuten. En karl som slängde upp en handfull mynt i luckan och bad om biljett när tåget precis skulle gå sade jag åt att komma tillbaka i bättre tid på eftermiddagen. Han lydde. Folk i Hårsbäck var i allmänhet resonabla.
Vi sitter i köket till en av bondgårdarna i Norra Hårsbäck. När Brita Svedberg kom till byn fick hon snart en särskilt god vän i Estrid, en av döttrarna på gården. I dag är det Estrids systerdotter Karin Serrander som bor här. På ladugårdsnocken finns en vindflöjel med årtalet 1906.
Brita Svedberg är glad över att huset är så pietetsfullt renoverat och i stort sett oförändrat.
- När jag installerat mig i stationshuset hälsades jag välkommen av Estrid och hennes syster Edit som bakat en tårta.
Under kriget inkallades även böndernas hästar i beredskap. Man minns Bläsen som var borta från gården i två långa år och hans vilda glädje sedan han återvänt med tåget.
- Han ställde sig på bakbenen, slet sig och sprang hem.
År 1955 flyttade Brita Och Knut Svedberg till Kumla kyrkby där Knut fick en tjänst som postmästare och där Brita sedan dess är bosatt.
Så jobbar vi med nyheter