Länge trodde arkeologer och historiker att de skriftliga källorna (samt längre fram i tiden fotografier) och minnen berättar allt som är värt att veta om de senaste seklerna. Men det stämmer inte längre. Ända fram till vår egen tid finns händelser och människor som av olika anledningar är gömda, hemlighållna eller glömda. Arkeologerna kan lyfta fram dem i ljuset.
Gruvkyrkogården i Sala, som användes från medeltidens slut, det vill säga från år 1520 och hundra år framåt, är ett bra exempel på denna tes.
– Från den så kallade tidigmoderna tiden, det vill säga 1500-talet fram till och med Franska revolutionen ungefär, har över huvud taget inte särskilt många lämningar undersökts arkeologiskt, säger arkeologen Ylva Bäckström från Uppsala som lett utgrävningarna i gruvmiljön.
Salberget i nordöstra Västmanland med sin stora silveråder var en betydelsefull bosättning i början på 1500-talet med omkring 1 000 invånare.
– Grävningarna inleddes sommaren 2008 i ett område närmast kyrkan där det bara fanns kistgravar. I de gravarna har de döda svepts eller bär gravdräkt. I fjol sommar undersökte vi ett område lite längre bort sydöst om kyrkan med gravar utan kistor i vilka lagts två till fyra kroppar, som mest åtta stycken i en och samma grop. De rör sig om yngre män. De är slarvigt lagda, har klämts ihop och bär arbetskläder, berättar Ylva Bäckström.
– De kan ha varit brottslingar eller polska krigsfångar som tvingats att arbeta i gruvan. När de dog hade de hade inga anhöriga på plats som tog hand om dem. En sak var man ändå noga med när de begravdes, nämligen att placera alla med fötterna riktade mot öster.
I en av de kistlösa gravarna hittades kvarlevor av en man med halsjärn.
– Det hade knycklats till så att man inte kunnat ta av det när han skulle läggas i jorden. Kanske orsakade våldet på halsjärnet den här mannens död? Fram har det ett rustikt gångjärn, baktill en kraftigt smidd pigg. I skriftliga källor talas det om metoden att spika fast den som skulle bestraffas i en vägg. Brottet kunde bestå i att ha smitit från arbetet. Kanske fick halsjärnet sitta kvar också sedan han började arbeta i gruvan igen?
I augusti skall en sista grävning göras.
– Mannen med halsjärnet ligger i huvudsak kvar i graven som inte undersökts fullständigt på grund av tidsbrist. Han hittades nämligen näst sista dagen vi grävde. Jag behöver resten av skelettet. Kanske hade han också fotboja?
Utöver skelettdelar och tänder har inte så många andra föremål hittats. I en massgrav med fyra män hittades en kniv försedd med en kedja, ett danskt mynt och några andra mynt. Mynt hittades också i ett par av de kistlösa gravarna. I kistgravarna fann man en silverpärla samt små ornament från svepningar och likskrudar.
Ylva Bäckström kommer att fortsätta arbetet med fynden från gruvkyrkogården som doktorand i Lund. Flyttlasset går i sommar. Om fyra år hoppas hon att ha sin avhandling klar och disputera.
– Jag vill jämföra de skriftliga källorna med skelettmaterialet och de övriga gravfynden. När de här människorna levde och dog var det i första hand präster som skrev krönikorna och de hade ofta speciella syften med formuleringarna, säger Ylva Bäckström.
Men arkeologin kan som sagt få fram ny kunskap. För den handlar om de fysiska spåren efter människors liv, det materiella, och de blir kvar även när allt annat är bortglömt. Analyser av ben och tänder kan ge svar på levnadsvillkoren, kosten, sjukdomar och funktionsskador i leder och rygg. En biprodukt vid hanteringen av silvermalm är bly. Spårämnesanalyser på åtta skelett från gruvkyrkogården visade på höga blyhalter.
Genom att jämföra ben och tänder från gruvkyrkogården med andra samtida fynd från dels en högre ståndsmiljö i Uppsala (Domkyrkoområdet) och en uppländsk bondebefolkning kan slutsatser dras om den sociala miljön.
– Det är till exempel inte självklart att gruvarbetarna i Sala hade sämsta maten. Staten behövde att de orkade med det tunga arbetet och gav dem därför tillräckligt med näring även under missväxtår och till och med läkarvård. Kanske hade folket på landsbygden det mycket sämre ställt?