Idag fortsätter vår serie om uppländska byar med bokstaven x i namnet.
– Kör några kilometer på grusvägen tills du ser ett mjölkbord på höger sida. Då har du kommit till Saxgården, säger Bertil Johansson när han ger oss vägbeskrivningen till Saxen.
Han är en av fyra invånare i byn. Övriga är hans fru Gun-Britt Johansson och deras två vuxna barn. Saxen består i princip av Saxgården, där familjen Johansson huserar, samt två hus till. Men det ena är ett sommarhus och det andra som ägs av Bertil och hans bror, står tomt. Längs med en liten grusväg som leder igenom byn ligger små 150-åriga lador där bland annat höns, ankor, kaniner och minigrisen Doris bor.
Vi möts av ett stilla lugn och en sommarhetta som slår emot oss när vi stannar och kliver ur den svala bilen. Inte ett moln i sikte och solens strålar färgar snabbt huden tomatröd. Vi fångar en efterlängtad skugga bland äppelträd och spaljéer och tar oss in i en öppning i det höga buskaget. Och där på andra sidan tornar det upp sig, ett ståtligt rött hus med vita knutar och en vacker veranda med stora glasfönster.
– Det byggdes mellan 1885 och 1889. Min farfar köpte det 1905 och sedan dess har det gått i arv, säger Bertil Johansson som bott på gården hela sitt liv.
Det finns mantalslängder ända tillbaka till 1653 som visar att det fanns personer i byn redan då och det var betydligt fler som bodde här förr. Så sent som på femtio- och sextiotalet, när Bertil växte upp, fanns här flera barnfamiljer i området. Men genom åren har både hus och människor flyttat härifrån. I skuggan tar det tar inte många sekunder innan bitska mygg attackerar oss och vi måste gå inomhus.
– Det är väl det som är det jobbiga här. Men det här är ändå ingenting, det är mycket bättre än i fjol, då gick det inte att vara ute, säger Bertil Johansson.
Saxen tillhör myggdrabbade Heby kommun som har haft mycket problem genom åren. Men det är inget som skulle få paret att lämna byn.
– Nej, absolut inte, man vänjer sig. Det är väl vintern då som är lite jobbig. men det är bara att skotta, säger Gun-Britt Johansson och häller upp kaffe i små blåmönstrade koppar och dukar fram hembakade kakor.
Det här har varit hennes hem ända sedan 1975, då hon gifte sig med Bertil.
Ensamheten i byn är inget problem. Allt är relativt menar hon och efter drygt 30 år på gården är nio kilometer med cykel in till Runhällen, den större byn, inte särskilt långt.
– Det är härligt här, alltid lugnt och skönt, säger hon.