- Jag har anställning som assistent i universitetssymfoniorkestern i Graz i Österrike, den stad där för övrigt en del av mina studier varit förlagda, säger han.
I Graz leder han också en jazzkvartett för att koppla av på fritiden. Målet är att dirigera stora orkestrar och körer, kanske till och med få framföra egna konstmusikverk, han har också studerat komposition.
UNT träffar Jon Svinghammar i föräldrarnas bostad i centrala Uppsala dit familjen flyttade för fyra år sedan. Han är bara hemma i några dygn för att fira, sedan måste han tillbaka till Graz:
- Det är viktigt att upprätthålla kontakterna. Utan dem står man sig slätt. Liksom i många andra yrken är det nödvändigt att man har personer som stöttar och till och med kan öppna dörrar som leder vidare.
- Alla vet att det inte bara räcker med kompetens för att komma i fråga som dirigent.
Men är inte en sådan ordning till skada för musiken?
- Konkurrensen om dirigentuppdragen i Europa är stenhård. I den yttersta toppen är det oftast begåvningen som fäller avgörandet, men på mellannivån spelar kontakterna en mycket stor roll. Är det inte så inom alla kvalificerade yrken, även om företeelsen i Sverige numera beskrivs som social förmåga?
Jon Svinghammar säger att han känner till en studiekamrat som har regelbunden mejlkontakt med omkring 60 mentorer och uppbackare.
- Sådana kontakter har inte jag, men det gäller att ligga i och börja lobba. Det går inte att vila för att studierna är slutförda.
Det hjälper en dirigent att behärska engelska och tyska samt italienska, det sistnämnda språket därför att det är så stort inom operamusiken och en dirigent måste förstå librettot.
Examen var tuff. Den innehåller både skriftliga och praktiska prov. Jon Svinghammar måste instudera nio orkesterverk och 12 körverk, som efter två månader reduceras till tre orkesterverk och sex körverk.
- Orkestern testar en genom att till exempel spela en falsk ton för att se om jag märker det. Och juryns medlemmar hostar, småpratar och prasslar med papper för att testa koncentration och stresstålighet.
Jon Svinghammar säger att hans främsta vapen är tålamod och envishet. Först som 17-åring bestämde han sig för att satsa på musiken.
- Jag hoppade av efter ett år på naturvetenskapliga programmet och sökte till Bolandsskolans musikprogram.
En dirigent behöver känna till ett flertal instrument för att klara sitt yrke.
- Piano är ett måste. Jag känner också till fiol, gitarr, bulgarisk flöjt och slagverk. De här instrumenten behärskar jag inte, men kan spela på dem.
Slagverk har han spelat i fyra år.
- Man lär mycket eftersom man då är placerad längst bak i orkestern och har uppsikt över alla andra. Så att säga motsatsen till dirigenten som hör allra bäst från sin plats.
Jon Svinghammar har som pris i en masterkurs dirigerat Bukarest radiosymfoniker i konsert för ett par år sedan.
- Det betyder en del förstås, säger han. Ett annat sätt att stärka sina möjligheter kan vara att ansöka till olika tävlingar. Men ofta ligger mycket personliga kontakter bakom juryutslagen i de mindre tävlingarna och jag anser som så många andra att unga dirigenter utnyttjas ekonomiskt för deltagandet är ju oftast inte gratis.
Mamma Yvonne Svinghammar sitter med i soffan och lyssnar. Hon säger att Jon har haft en tuff studietid. Han har försörjt sig genom att jobba på dagis, diska på restauranger och sälja julgranar som han importerat från Sverige.
- Utmärkande för honom är att han inte ger sig.