Överlevare med sinne för konst

Hon beskriver sig själv som en överlevare med en envis tro på människan. Efter ett brokigt konstnärsliv i Sverige och Frankrike slog sig Britt-Marléne Westertaklax ner i hjärtat av Heby samhälle för fem år sedan där hon nu stöttar andra konstnärer genom Galleri Canvas.

Konstnären Britt-Marléne Westertaklax bor numera centralt mitt i Heby samhälle i den gamla nämndebostaden som inrymmer både hem, ateljé och galleri.

Konstnären Britt-Marléne Westertaklax bor numera centralt mitt i Heby samhälle i den gamla nämndebostaden som inrymmer både hem, ateljé och galleri.

Foto: Johan Eriksson

HEBY2015-04-22 11:53

Britt-Marléne Westertaklax levde sina första barndomsår i Vasa i Finland. Apropå den andra delen av förnamnet tror hon pappan snappade upp det under krigsåren utanför Sankt Petersburg under finska vinterkriget.

– Han råkade nog höra det på någon raspig skiva med dåtidens stora schlager, säger Britt-Marléne med ett leende.

Det ovanliga efternamnet är också pappans förtjänst.

– Det kommer från hans släkt, förklarar hon.

Vi sitter i vardagsrummet i 1800-talshuset som genom åren både varit nämndebostad, värdshus och kafé. Fina stuckaturer, tapeter i mustiga färger, spegeldörrar och en vit kakelugn ger ett ombonat och genuint intryck.

– Jag fastnade direkt när jag av en slump hittade det här stället på internet, säger hon och klappar gulrandiga katten Junior ömt över pälsen.

– Han är en överlevare, ungefär som jag själv, tillägger hon.

De varma ögonen och den livfulla rösten skvallrar inte om att Britt-Marléne faktiskt upplevt en hel del jobbiga saker i sitt liv. Det började i skolan, först i Finland och sedan i Eskilstuna dit hon flyttade med familjen 1954 sedan pappan fått jobb på järnverket.

– Jag var svårt mobbad. I Finland hackade de på mig för att jag pratade svenska och var ”svensk”, när jag kom till Sverige mobbades jag istället för att jag var den där ”finskan”. Jag fick uppleva dåtidens främlingsfientlighet. Själv är jag också övertygad anti-rasist, säger hon.

Troligen var det nyfikenheten på den egna trasigheten inombords som gjorde att hon efter skoltiden började jobba inom mentalvården.

– Säkert den egna nyfikenheten men också en genuin vilja att hjälpa människor drog mig dit, säger hon.

Men mötet med mentalvården, först på mentalsjukhuset Rosöga utanför Strängnäs, blev inte som hon tänkt sig.

– Jag upptäckte snart att det var få som verkligen engagerade sig. Under åren inom mentalvården fick jag istället se mycket av vanvård, kränkningar och misshandel. Det var, och är fortfarande, skuldbelastat att ha psykiska problem och förståelsen finns inte, säger hon.

Efter ytterligare en tjänst på Ulleråkers mentalsjukhus i Uppsala lämnade hon mentalvården men blev kvar i Uppsala där hon 1971 födde en dotter. Tre år därefter kom den egna trasigheten ikapp Britt-Marléne som en dag klappade ihop. Efter ett års konvalescens fick hon ekonomiskt stöd att gå en ettårig grundkurs i konst. Det blev en ny livsriktning.

– Det kreativa har alltid funnits hos mig, jag har exempelvis tecknat ända sedan jag var barn, berättar Britt-Marléne som efter det gick fyra år på konstfack.

De följande åren i Uppsala blev en tillvaro fylld av konstprojekt inom målning, skulptur, textil, scenografi och kostym uppblandat med jobb som kursledare och inom vården.

Ibland dyker det upp händelser i livet som får stora konsekvenser. Vid en semesterresa på den franska landsbygden 1983 stötte hon och en väninna på ett övergivet hus - som de köpte för 40 000 kronor.

– Så här såg det ut, det var ju inte så konstigt att alla avrådde oss från att köpa det, säger hon och håller upp ett fotoalbum med bilder på – just det – en stenruin.

Men många års renoverande av semesterhuset gav resultat. 1995 flyttade hon ner till huset i Frankrike, som hon då var ensam ägare av, och blev kvar i tretton år. Under åren på den franska landsbygden ledde hon bland annat barngrupper – något hon stortrivdes med.

– Barn har kreativiteten naturligt med sig, de är oförstörda av korvstoppningen i den moderna skolan och i det fyrkantiga samhället, menar hon.

2008 gick flyttlasset hem till Sverige, och Heby, igen – delvis beroende på att dottern hemma i Sverige väntade barn. För pengarna hon fick för huset i Frankrike köpte hon den vackra nämndebostaden som numera är omgjord till bostadshus, medan övriga byggnader fungerar som ateljé och galleri.

- Huvudtanken med galleriet är att ge plats för konstnärskollegor som vill ställa ut sina verk, hittills har jag haft en dryg handfull gästutställare här. Just nu pågår exempelvis en utställning av konstnären Erika Bengtsdotter, berättar hon.

Trots att hon själv fått ta del av en del motgångar i livet, och drabbats av en del svikna löften och brutna relationer håller hon envist fast vid en obruten tro på människan.

– Om du tror på människor åker du på törnar, men det är också då det oväntade positiva plötsligt dyker upp, summerar Britt-Marléne Westertaklax med ett varmt leende.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!