Sedan starten för 15 år sedan har det blivit ett par hundra stycken skåp och skrin av varierande stolek, form och utsmyckning.
– Ibland frågar folk vad det är för stil egentligen. Jag har inga förebilder, svarar jag, utan hittar på efter varv. Ibland lägger jag till att det väl är ett avtryck av min smak och stil. Så måste det ju också vara. Jag tycker att skåpen är snygga, men visst blir jag mer eller mindre nöjd.
Bengt Andersson har hunnit bli 70 år. Smeknamnet Bagarn har att göra med hans bakgrund som knäckebrödsbagare.
– Farsan hade flax och vann femtio tusen kronor på lotteri år 1936 och köpte ett finbageri och ett för knäckebröd, lade handpenningen på en splitter ny stor Chevrolet samt gifte sig.
– Sötbrödsbageriet lade han ner efter några år, men knäckebrödet som gick under varumärket Äril-Bröd efter hällen i ugnarna, åtnjöt allmän respekt och det tog jag tog över efter honom på 60-talet.
År 1989 ville det sig inte bättre än att elden kom lös vid ugnarna och byggnaden totalförstördes.
– Det var en motgång som hette duga. Jag hade köpt emballage för ett helt år och därtill sju ton mjöl. Jag var plötsligt en 47-årig arbetslös före detta bagare och visste inte hur jag skulle bära mig åt med försörjningen. Några dagar efter branden kom en bonde förbi och frågade om han fick ta det uppblötta mjölet som foder till sina grisar.
I fem år var Bengt Bagarn Andersson anställd på Bilspedition i Uppsala, sedan lades den verksamheten ner. Men då hade stilmöbelskolan i Östervåla startat och han sökte dit.
– Jag fick lära mig möbelsnickeri, bildhuggeri, blanda färg av pigment och olja, och att rusta gamla möbler. Under en tid köpte jag upp gamla stolar som jag snyggade till och sålde.
Men snart övergick Bengt Bagarn Andersson till att endast tillverka sina fantasifulla skåp för hörn eller släta väggar, att stå på golvet eller sättas fast på väggen, och så skrinen för smycken och andra värdesaker att ställa litet var som helst.
– Det var då det blev riktigt roligt. Jag hade naturligtvis stor nytta av det jag lärt mig. Jag vill inte påstå att mitt bildhuggeri är i toppklass, och då menar jag att det inte kan jämföras med proffs som Jerry Frisk och Bertil Gustafsson här i Östervåla och Uno Eriksson i Heby. Men folk tycks anse att det duger.
Under årens lopp har han tillverkat drygt 200 skåp, en del av dem sålde han i Hållnäsbygden där han och frugan Birgitta har fritidshus sedan många år.
– Det spred sig över nejden att jag gjorde skåp och under en kort tid blev efterfrågan stor. Jag vill hålla humana priser. På bara en månad sålde jag 17 skåp, men en tid senare mättades av allt att döma den marknaden alldeles.
I Hållnäs brukar han tälja träplugg av björk:
– Plugg i stället för skruv bevarar rörligheten i träet och förhindrar att skåpsidorna krackelerar. Jag vill att den synliga delen av pluggen skall vara fyrkantig, det är snyggast. För övrigt använder jag endast björk i mina skåp, bara undantagsvis ek och då som dekoration.
En specialitet som han tror sig vara ensam om är att han sedan några år tillbaka signerar sina alster med runskrift.
– Titta här, där står det Bagarn, säger han och pekar på ett av skåpen som står uppställda i rummet som han förr använde till butik.
– Numera säljer jag huvudsakligen mina skåp på Hantverkscentrum här i samhället. Köparna tycks vara nöjda. Jag har inte fått något skåp i retur eller några klagomål över huvud taget
Det kunde naturligtvis mycket väl ha blivit så att Bagarn varken hade blivit hårdbrödsbagare eller skåpsnickare. Han var enda barnet och tämligen bortskämd. När han var fyllt 18 fick han för sig att han skulle ta hyra på en båt.
– År 1960 blev jag "sleven" eller "diskslaskare", det vill säga tredjekock i fem månader på en båt som passerade genom Panamakanalen. Det är nog mitt livs största äventyr. Jag fick också lära mig veta hut. Men det blev bara en resa. Jag åkte hem till Våla och började baka knäckebröd igen.
Sedan några år arbetar Bengt Andersson med skåp- och skrinhantverket endast på sommarhalvåret. Det är för kallt i verkstaden för att det skall vara trivsamt i längden. Dessutom har han brosktummar, en yrkesskada efter åren som bagare, och de mår inte bra om det är för kallt.
På frågan om han visat sina alster på någon utställning, svarar han nekande, men tillägger:
– Är det någon som ber mig så, javisst, varför inte?