De kommer från Syrien, Eritrea och några forna sovjetrepubliker och är sedan i somras inhysta tillsammans i de låga stenhusen mellan lanthandeln och den pampiga herrgården.
”Det vita bruket” har numera bara 150 bofasta invånare. Under några veckor i somras anlände drygt 200 flyktingar. Medan Migrationsverket utreder deras ställning och framtid förekommer ingen svenskundervisning för de vuxna. Det ville ortsborna ändra på.
– De har ingenting att göra utöver att hålla kontakten med släktingarna i hemlandet. Jag tycker att vår flyktingpolitik har väldigt stora brister, men när de här människorna nu befinner sig här måste vi försöka göra något för dem, säger nyblivne pensionären Anders Lövgren, 65 från Österfärnebo.
Han berättar att ortsborna inte fick veta om att förläggningen skulle öppna. De lokala planeringsmötena inför starten var inte ämnade för dem. Det skulle ha kunnat skapa ett genuint motstånd, men så blev det inte.
– Som vi uppfattar det vill de här människorna lära sig svenska och snabbt bli en del av vårt samhälle. När de måste vänta upp till ett år på beslut om de får stanna, är det något grundläggande fel när de under den tiden bara erbjuds att slå dank, säger Anders Lövgren som är handledare för en grupp unga eritreaner.
Språkkaféet drivs på ideell basis och är öppet på torsdagskvällar. Undervisningen leds av Gysingebon Amelie Jacobsson, till vardags svenskalärare i närbelägna Österfärnebo. Den här kvällen repeterar hon förra veckans grammatik, samt namnen på människokroppens olika delar och de vanligaste klädesplaggen. Därpå går hon igenom det nya, vad kökets utrustning och olika råvaror till matlagning heter på svenska.
Amelie Jacobsson berättar att en grupp georgiska flyktingar alltid är först på plats.
– De kommer en halvtimma innan vi börjar och sitter alltid längst fram.
Varför heter det språkkafé?
– Jo, säger Amelie, vi vill att eleverna också skall lära sig något om den svenska kulturen och därför har vi infört ”fika” i halvtid. Men rätt många bryr sig inte. De sitter kvar och fortsätter undervisningen i mindre grupper. Jag har hjälp av ortsbor och några elever från Österfärnebo folkhögskola så att alla grupper har en egen handledare.