"Orden gör mer ont än knytnävarna"

Peter och hans familj bor i en välordnad villa i ett bostadsområde i Heby kommun. För ungefär ett år sedan gjorde de och ytterligare två familjer en anmälan till Skolverket om kränkande behandling. Skolverkets utredning är ännu inte avslutad men det här är Peters och hans familjs historia:
"Var har du köpt den där klubban, på Coop eller?", kunde de säga.

I början var det speciellt två stycken i klassen som retades. Och de gav sig aldrig på Peter när de var ensamma, bara när de var tillsammans. Två mot en när ingen annan såg.
När Peter blev ledsen över det som hänt sprang han in på toaletten och gömde sig. Han ville inte att de andra skulle se att han grät.
Den där första tiden uppfattade hans föräldrar det som ganska oskyldigt.
- Man trodde inte att det var något som skulle pågå i flera år. Man trodde att de bara retades och kivades som barn gör. Peter är inte heller guds bästa barn och hade lätt för att bli arg. Ofta skällde vi på honom när det hänt saker på skolan, berättar hans mamma.

Men i femman var klassen som bytt lärare flera gånger väldigt stökig och klimatet hårdnade. Peter förändrades och enligt hans mamma var det tydligt att han inte mådde bra.
- Han blev tystlåten och inbunden, kunde tända till på två röda, gapade och skrek och blev arg för ingenting. När han kom hem från skolan slängde han ryggan i hallen och försvann snabbt in på sitt rum. När man frågade vad det var sa han bara: Äh det är ingenting.
Men via mamman till en av Peters kompisar kunde de nysta upp historien. Han sade att det nästan alltid var de andra som gav sig på Peter när det blev bråk och även kompisen mådde dåligt av det som inträffade. Han berättade att de flesta i klassen inte vågade stå upp för Peter av rädsla för att själva bli mobbade.

Förutom glåporden inträffade saker som Peters föräldrar menar var ren misshandel. Peter blev sparkad på, fick huvudet kört i en glasdörr och en kille stack honom i sidan av halsen med en blyertspenna. En dag hade någon klottrat elaka saker på den fotboll som Peter alltid hade med sig till skolan. Peter satt i hallen och grät av förtvivlan över att fotbollen var förstörd.
- Jag ringde till kuratorn och vi bestämde att Peters pappa skulle ta med sig bollen till föräldramötet som var inplanerat samma kväll, berättar hans mamma.
Dagen efter mötet beslutade skolan att man skulle tvätta rent bollen och i stället fick alla barn skriva något snällt till Peter på den. På kvällen ringde de som klottrat på bollen upp och bad om ursäkt.

I ungefär två veckor var det lugnt, sedan började det igen.
- Han satt vid frukostbordet och grät och ville inte gå till skolan. En gång sade han till sin syster: Det vore bättre om jag slutade äta så att jag hamnar på sjukhus och slipper gå till skolan.
- Jag stod själv med hjärtat i halsgropen och när han gick hade jag en tår i ögonvrån. Att skicka sitt barn till skolan när han gråter tar emot så mycket, berättar hans mamma med darr på rösten om den här tiden.
Peter själv har svårare att sätta ord på det som hänt.
- Det var inget kul att gå till skolan alls eftersom jag visste att jag skulle bli retad. Jag kände mig ledsen och ibland kändes det som om jag inte hade några kompisar alls, säger han och tittar ned i bordet.

Varför det var just han som blev utsatt har han ingen förklaring på men successivt blev det fler och fler som gav sig på honom och killarna fick även tjejerna att delta i mobbningen.
- Om jag rörde vid något tyckte de att det var äckligt, jag vet inte varför. En gång var det flera tjejer som pucklade på mig och när jag till sist slog tillbaks skyllde de på mig. Då fick jag höra att jag var feg som slog en tjej.
Hans mamma tycker att personalen inte gjorde tillräckligt för att få slut på det som skedde.
- Jag frågade vid flera tillfällen vad man gör åt dem som mobbar men skolan har aldrig kunnat svara på den frågan.
Hon upplevde att personalen på skolan inte hade tid att lyssna på henne och inte tog det hon sade på allvar.
- Ja, vi ska ta tag i det. Vi ska göra något, sade de. Men det hände ju ingenting.

Därför har hon valt att göra anmälan om kränkande behandling till Skolverket. Där fick hon stöd av ytterligare två mammor: En mamma vars son valt att byta skola, och mamman till Peters kompis som vittnat om det som skedde.
- Det handlar inte bara om att han ska få upprättelse utan jag vill hjälpa andra som råkar ut för mobbning. Han har fått utstå alldeles för mycket för att bara vara 12 år men anmälan är mot skolan och mobbning i samhället över huvud taget.
I dag mår Peter bättre. Han har fått en ny lärare som jobbat hårt med att förbättra klimatet i klassen.

Samtidigt finns ärren av det han upplevt kvar och han har lätt för att känna sig sviken.
- Orden kan göra mer ont än knytnävarna, det kan svida hur länge som helst och det blir värre och värre innan man får ut det, säger hans pappa och Peter nickar instämmande.
- Det håller mycket längre än ett slag i magen.

Fotnot: Av hänsyn till alla inblandade har vi valt att låta Peter och hans familj vara anonyma. Peter heter egentligen något helt annat.