Dialekt är lika med allmogemål, bygdemål. Det finns 1800 sockar i Sverige, men inte fullt så många lokala dialekter. Snarare talar man om regionala dialekter som Sveamål, Uppsvenska mål (även delar av Dalarna, Gästrikland och Västmanland) och Uppländska. Det är Vålamålets släkträd.
De tjocka L: n är typiskt för Uppländskan, liksom sammanskjutningar som: ”Jag har bilen (eller birn) står på gatan”.
I Uppländskan heter inte bara bulle om bulla utan man säger reker om räkor och eter (äter). Den som tror att det är söderslang har fel. Det har Upplänningar i förskingringen fört med sig det till huvudstaden, förklarade Jennie Teinler.
Vålamålet tillhör gamla Tiundalands dialektområde, det vill säga det är nordligare än Noramålet (Tärnsjö) som stod närmare Fjärdhundraland och Västmanländskan. I Våla säger man myttje (mycket) och ryddjin (ryggen), eller sade för 50 år sedan. Dialekter förändras. Yngre människor i Östervåla har en annan språkmelodi än för 50 år sedan. När dialekter minskar i betydelse beror det mest urbaniseringen. Men de dör inte ut. Ty de har betydelse som markör för samhörighet.
Ovålig skall inte tydas som ”icke Vålabo” utan att någon är slarvig. Kvällens dialektala höjdare var kanske ”tunniker” = häftstift.