De gör det mesta själva och är måna om att behålla och återanvända så mycket som möjligt. "Det här är ett kulturarv och jag tycker att man har ett ansvar när man köper ett sådant här hus", säger Veronica Lind.
– Vi föll för charmen och att det är så orört och oförstört. Många hus som är så här gamla är sönderrenoverade, men det här var som att komma in i ett museum, säger Veronica Lind.
Eftersom huset knappt hade renoverats under sina 150 år, och dessutom stått öde i tio år, var det extremt nedgånget. Det har tagit två år att röja upp så pass mycket att de nu kan gå utan skor inomhus.
– I början sprang det möss på oss på nätterna och det låg djurspillning i hörnen. Nu har vi kommit till ett läge där allt är okej. Vi har ett golv att stå på och vatten och avlopp, det är fantastiskt, säger de och skrattar.
Huset ligger i Järlebo i utkanten av Huddungeby, ungefär sex mil nordväst om Uppsala. Vi sitter i trädgården och fikar under ett av de många äppelträden och runt oss springer dottern Freja, snart fyra år, och leker och plockar smultron. Hennes lillebror, drygt sex månader gamla Frank, sover i bärsele på pappas mage.
Att röja upp i den vildvuxna trädgården var det första som Marcus och Veronica tog sig an.
– Det var helt omöjligt att ens ta sig ut på den här sidan där vi sitter nu. Vi har gått med röjsåg, yxa och trimmer och bara röjt. Och då trädde den här äppelträdgården fram, som vi inte hade en aning om att den fanns.
Att röja upp i den vildvuxna trädgården var det första som Marcus och Veronica tog sig an. Fram kom en trädgård med allt från äppel-, päron- och körsbärsträd till krusbärs- och vinbärsbuskar.
När trädgården började ta form var det dags för de riktigt stora projekten: husen på gården. Hittills har de gjort mycket som knappt syns, men som varit nödvändigt för att husen ska stå i minst lika många år till. De har bland annat stabiliserat upp den fallfärdiga ladan, grävt ur grunden till gäststugan och lagt om och tilläggsisolerat taket på bostadshuset.
Farstun till huset var i princip fallfärdig när Marcus och Veronica köpte huset. Förra sommaren rev de den och byggde upp den på samma sätt.
Deras entusiasm för det gamla och genuina märks när de visar oss runt. Vissa rum har de kommit långt med. Som badrummet, som tidigare var ett avlångt rum med en potta och som nu är modernt kaklat men med gammaldags charm. I andra rum är det mycket kvar att göra. Det som ska bli Veronica och Marcus sovrum på övervåningen fungerar just nu som förråd, och i dotterns sovrum är tapeterna svarta av sot från kakelugnen.
Finrummet i bostadshuset har näst intill stått orört i 150 år.
Ett rum som de inte kommer behöva göra lika mycket med är finrummet, eftersom det näst intill har stått orört under 150 år. På väggarna sitter bara ett lager tapet och det mörka originalträgolvet är knappt slitet.
I övriga huset är spåren efter tidigare ägare desto fler. Mycket är en del av husets charm och kommer att bevaras.
– Här till exempel är det nedtrampat golv där man går, och det är ju en jättecharm i att se tidens tand i huset, säger Veronica, och pekar på en nedsänkning i golvet i hallen.
Alla möbler ingick i köpet, däribland ett skåp som Marcus och Veronica tror är äldre än husets byggår 1873.
Marcus och Veronica gör det mesta själva och är måna om att behålla och återanvända så mycket som möjligt. De använder gammalt virke i den mån det går och trappan till övervåningen är byggd av brädor som fanns i huset. I stället för att byta ut det slitna trägolvet i hallen valde de att ta upp, renovera och sätta tillbaka det.
Av släktingar till tidigare ägare har de fått ett foto på huset när det var nybyggt, och det använder de mycket som inspiration.
– Det här är ett kulturarv och jag tycker att man har ett ansvar när man köper ett sådant här hus. Här ska man låta det gamla få ta sin plats, med allt vad det innebär, säger Veronica.
På bilden syns familjen som bodde i huset när det var nybyggt.
De har tidigare renoverat en sekelskifteslägenhet, två lägenheter från 1920- och 1930-talet och en båt. Men 1800-talsgården är deras största projekt hittills.
– Folk tycker att vi är knäppa som renoverar när vi har två barn och heltidsjobb. Men det här är något vi tycker är kul, och vi tycker också att det är kul att vara i processen. Det handlar inte om att få allt klart så fort som möjligt utan vi njuter av att se förbättringarna.
Fördelen med att göra nästan allt själva är att det blir precis som de vill ha det.
– Nackdelen är att det tar extremt lång tid. Men hela huset är ett livsprojekt och när vänner frågade första året om vi började bli klara svarade vi att vi inte ens har börjat. Fråga oss om 30 år! Allt ska göras och vi tycker att det är jätteroligt allting.
"Det här stället kommer vi aldrig att sälja. Vad som än händer kommer vi att ha det här när vi blir pensionärer", säger Marcus Lövenstad och Veronica Lind. Med på bilden är sonen Frank.
I höstas sålde de sin lägenhet i centrala Stockholm och köpte hus i Sigtuna. Planen är att de ska bo i Järlebo under somrarna, och även på helgerna under resten av året.
– Det här stället kommer vi aldrig att sälja. Vad som än händer kommer vi att ha det här när vi blir pensionärer, säger Marcus och Veronica.