Bertil Gustavssons senaste skapelse är ett brickbord som hålls uppe av ett lejon, en kopia av skulptrisen och formgivaren Anna Petrus skapelse från omkring år 1920. Nyligen såldes originalet på en auktion för 550 000 kronor.
– Förr fick man ritningar att arbeta efter, numera är det sällsynt, man får istället låna originalet. Och när man får veta marknadsvärdet blir man betänksam. Gudskelov har ägaren fått tillbaka det, säger han.
Bertil Gustavsson har gjort kopian i furu, medan förlagan gjordes i ek. Som sagt, förr fick han ritningar på pjäser från Nationalmuseum och andra institutioner. I dag måste hantverkaren mäta allting för att få ett arbete exakt skalenligt.
– Jag vet att man numera kan scanna av förlagan och få en tredimensionell kopia. Men jag har aldrig brytt mig om att sätta mig in i den konsten. Jag har för övrigt inte någon persondator eller skrivare heller. Jag gör som jag brukar göra och det blir någonting då också, säger han.
Det måste man hålla med om. I verkstaden doftar det gott, och på bänkar och hyllor ligger olika pågående arbeten. Bertil lyfter upp brickbordet. Det är tungt. Ännu saknas den med bibliskt motiv graverade kopparskivan som skall ligga på bordsskivan.
– Den gör någon annan, men Anna Petrus tillverkade den också. Av någon anledning hade hon ett stort intresse för lejon, och detta magnifika djur förekommer i många av hennes verk, säger Bertil Gustavsson och fortsätter:
– Jag har läst en bok om Anna Petrus. Fadern var dominerande och hon rymde rätt tidigt från hemmet i Stockholm.
– Hon blev god vän med Svenskt Tenns skapare Estrid Eriksson. Inför en utställning på 1930-talet, då hon samlat ihop en stor del av sin produktion, förstördes alltihop i en brand. Det var naturligtvis en personlig katastrof.
I Bertil Gustavssons verkstad finns i alla fall en del moderna maskiner. Fräs, såg och hyvel har emellertid gett Bertil Gustavsson en del blessyrer på vänstra handen.
– I femtio år var jag skadefri, men sedan förlorade jag någon fingertopp och sena, säger han medan han och hustrun Aila poserar för fotot vid brickbordet.
– Brickbord var populärast i högreståndshemmen på 1700-talet. Men av någon anledning gjorde Anna Petrus tre stycken sådana bord i början på 1900-talet. Den här familjen som sålde sitt ville alltså ha en kopia kvar som jag stått och jobbat med i vinter. Det har varit en utmaning.
Bertil Gustavsson berättar om hur duktiga snickarna förr i tiden var på att bedöma vilket virke som var bäst lämpat för finsnickeri och bildhuggeri. Det påminde om stenhuggarnas begåvning, de hade också särskilda ögon som såg exakt var granitblocket kunde klyvas.
– En björk i en sjökant är alltid lämplig. Glasbjörk kallar man den för. Motsatsen är en björk som vuxit i en stenig skogsbacke, den är hård som flinta.
Han talar om naturens egna konstverk som han hittar på promenader och på resor och tar reda på. Om ekorren och trädkryparen som sitter i den gamla apeln.
Eller om fantastiska händelser som fiskgjusen som tappade en gädda på en bekants biltak och orienteraren som fångade en bäckforell och sprang i mål med den i kartfodralet.
– Det är ett privilegium man har när man fyllt 80, att låta tankarna löpa.