- Det är nödvändigt att kyrkan blir mer tillgänglig, säger hon. Människor som kommer till Svenska kyrkan måste bli berörda för att vilja komma tillbaka.
Själv hade hon en rätt så lång väg fram till sitt yrkesval, uppvuxen som hon är i ett sammanhang där man var negativa till kvinnliga präster. Som 19-åring fick hon en kallelse när hon läste Romarbrevet. Hon sökte och fick ett vikariat som församlingsassistent.
- Och då upptäckte jag att jag kunde använda alla mina gåvor i det kyrkliga arbetet.
För tio år senare prästvigdes hon. Senaste tjänsten var som kyrkoherde i Örbyhus.
- Ett samhälle som påminner om Heby. Men där var det ett tvång att bo i prästgården. Hela familjen vantrivdes. Jag sökte till Heby därför att man här avskaffat bostadstvånget.
Således var det aldrig en fråga för henne och familjen att bo i Heby. Familjen bor i det hus som maken haft länge i Harbo.
- Mina två yngsta döttrar bor hemma, 19-åringen har precis flyttat till sin studieort. Vi har en häst inhyrd i ett stall i närheten, men planerar att bygga ett stall på den rätt så stora tomten. Och det är inga större problem att arbetspendla sammanlagt 50 minuter om dagen. Jag får tillfälle att på morgonen gå igenom arbetsdagen och senare på dagen att lämna den i bilen.
Den fördelen upptäckte hon när hon för några år sedan tjänstgjorde i Sala.
- Jag är ändå präst dygnet runt. Jag är vigd till det, men måste få vara ledig också. En präst är en vanlig människa som vid behov kan nås på telefon på kvällstid.
Hästen drillar hon och yngsta dottern Maria i dressyr. Det ger en meningsfull fritid och motion.
- Jag behöver utmaningar. Det är så roligt när man övat en tid på en ny rörelse tillsammans med hästen och så sitter den där!
Så var det också det där att göra kyrkan mer tillgänglig.
- Jag och ungdomspedagogen Ulrika Dackland vill samarbeta med skolan. Vi erbjuder lektionsundervisning i en klass i taget. Det handlar inte om någon mission, men att förmedla en del av den kunskap och kulturhistoria som kyrkan är bärare av.
Vilken gudstjänst vill vi fira? frågar hon. Några gånger i höst kommer prästerna i församlingen att under enkla former på kvällstid fira nattvarden i Västerlövsta och Huddunge.
- Vi sitter i en ring i kyrkorummet. Sjunger, läser bibelverser, ber. Lugn och enkelhet råder. Den som slutligen vill ta emot nattvarden sträcker fram en hand, den som endast vill ha välsignelsen lägger en hand mot bröstet. När vi reser oss och går fram mot altaret spelas musik och en liten ceremoni utspelas.
- Orden i kyrkan måste vara begripliga och beröra människors hjärtan för att kunna påverka våra liv, säger Ulrika Råberg Lindholm:
- Själavården är viktig därför att efterfrågan på den ökar.
- Många behöver samtala om kärlek, arbete, längtan. Det är svårt att finna eller fylla dessa behov. Kyrkans själavård kostar inte någon terapeuts lön.