Hon föreläser nu om ämnet och läser texter ur sin bok. Ibland spelar maken Jan Allan mellan texterna.
– När man som anhörig lever nära en dement får man viktiga erfarenheter och kunskaper, säger hon.
Märta Ludvigsson var tillsynslärare på skolan i Östervåla, kvinnosakskvinna, nämndeman och kommunalpolitiker med intresse för kulturfrågor.
Innan hennes sjukdom blev uppenbar för de närmaste minns Ann Allan ett tillfälle då hon anade att det var något som var på väg att hända med hennes mor.
– En kort sekund såg jag något i hennes ögon, något som inte hängde ihop med mamma. Därför heter boken om hennes sjukdom "Jag såg något i dina ögon, mamma". En förändrad blick är ibland det första tecknet, som gör att anhöriga anar att något är fel.
Ann och hennes bror växte upp i villan i Östervåla som stod klar 1956 då hon var ett år gammal. Vid 16 års ålder kom hon in på musikgymnasium i Stockholm, utbildade sig till sång- och pianopedagog och sjöng i många år en av de åtta stämmorna i sånggruppen Octavox.
– Jag har sjungit sedan jag var liten. När jag var 15 ledde jag en kör i Missionskyrkan. Hemma var det harmoniskt och ständigt politiska samtal vid köksbordet. Jag var under tonåren aktiv inom Amnesty och politiken.
Demenssjukdom kommer smygande: Avbrott i varseblivningen, minnesförluster, humörväxlingar ... Kanske, säger Ann, påskyndades sjukdomen av att mamma blev ensam efter maken Waldemars plötsliga död år 2000. Ensamhet kan vara förödande.
– Kanske tror man att barnen alltid vet vad som är bäst för en sjuk förälder, men det är inte så enkelt. Det finns ett hundratal olika demenssjukdomar och okunskapen är stor. I Östervåla fick mamma ingen specifik diagnos, men läkare, sköterskor, släkt och vänner hjälptes åt för att försöka lösa alla de problem som uppstod.
Märta Ludvigson flyttade efter makens död till Lidingö där Ann är bosatt sedan år 1990.
– Mamma visade tecken på sjukdom ett år senare. Jag tog ständigt med henne på konserter, vernissager och såg till att hon fick träffa människor eftersom ett rikt socialt liv är viktigt för en demenssjuk. Men att flytta en gammal människa är inte bra. De bör stanna i sin invanda miljö samtidigt som det är svårt att bo kvar då man blir sjuk. Efter ett par år ville mamma flytta tillbaka till Östervåla där hon kände igen människor, butiker, gator. Men hon blev bara sämre.
- Mamma började nattvandra och flyttade sedan till Tallgårdens äldreboende.
Ann Allan säger att hennes bok syftar till att ge tröst, stöd och kunskap. Bland annat tar hon upp människosynen som en avgörande fråga.
– Många skäms över sin dementa far eller mor. De upplevs så förändrade att man gömmer undan dem. Men även en människa med ett annorlunda beteende måste ju få finnas.
Boken är givetvis också ett sätt att bearbeta egna upplevelser av sjukdomen, säger hon.
– Jag har funderat över svåra frågor och fått många svar, efter en livlig kontakt med ett stort antal sakkunniga såsom, demenssköterskor, läkare och professorer. Jag har också fått hundratals mail från människor ute i landet som berättar om sina erfarenheter och sina sorger.
Jag skrev boken för att hjälpa andra och öka förståelsen för demens som kommer att bli vanligare eftersom antalet äldre ökar.