– Uppriktigt sagt, livet är kort, det gäller att använda det, säger han.
Snart får han sin första pensionsutbetalning. I februari flyttar en av sönerna med familj från Holland till Östervåla. Sonen skall ta över familjehemmet som Sikke Brink sedan några år tillbaka driver i ett stort hus i Svina strax norr om Östervåla där han också bor.
När UNT knackar på dörren något tidigare än avtalat öppnar familjehemmets kock och berättar att Sikke Brink skjutsat en av sina inneboende till praktikplatsen i samhället. Det går bra att vänta i köket. Efter en stund bullrar det i farstun och köksdörren slås upp. En reslig karl stiger in. Blicken forskande, handslaget fast. Just så där måste han ha kommit in i förhörsrummen hemma i Holland.
Behåller man en yrkesstil som gör att också en lokalreporter sväljer hårt av fruktan inför det förestående förhöret?
Sikke Brink ser förvånad ut och antar att frågan är ett resultat av störtfloden av kriminalromaner som ger klichéartade beskrivningar av polisarbetet. Ännu värre är det på film.
– Ett förhör i verkligheten blir bäst om den misstänkte får prata bara. En misstänkt människa vill just prata. När det pågått en stund brukar det finnas anledning att ställa några vänliga frågor.
Sikke Brink talar bra svenska. Det beror på att han först lärde sig norska.
– Jag slutade som polis för 13 år sedan, ville helt enkelt göra något annat. Jag hade gått upp i mitt jobb och karriär så hårt att jag förlorade min familj. Efter skilsmässan bestämde jag mig, 47 år gammal, för att bryta upp. Jag fick anställning i ett företag som sålde billarm och andra säkerhetsprodukter. Först byggde jag upp deras verksamhet i Spanien och Portugal, därpå i Skandinavien.
På en färja mellan Stockholm och Helsingfors träffade han en rysk kvinna som han senare gifte sig med. De flyttade till Svina år 2005 för att bedriva handelsträdgård. Men det gick inte som planerat och även det äktenskapet är nu upplöst. Efter det har Sikke Brink öppnat ett familjehem för vuxna.
– En viss nytta har jag av min polisbakgrund, men bara en viss. Här är målet att mina gäster skall komma ut i samhället och bli dugliga medborgare. Men jag tänker fortsätta med att odla blommor i liten skala. Jag tänker mig fyra olika sorters perenna växter, säger han.
Sikke Brink trivs i Sverige. Här finns ytor att röra sig på och vacker natur. I Holland bor 16,5 miljoner människor på en yta dubbelt så stor som Uppland. Och det är skönt med kyla och snö på vintern, tycker han. Denna decemberdag är det tio grader minus utanför fönstren
– Den fuktiga kalla blåsten i Holland runt nollan upplever jag som mycket kallare, säger han.
Men egentligen betraktar han sig som friesländare, hans namn är frisiskt. Friesland är en provins i norra Nederländerna med 650 000 invånare varav hälften talar frisiska.
– Vi har en lång historia. Vi kämpade mot vikingar på 800-talet men också med vikingar mot saxarna i England. Vi friesländare är också ett slags vikingar.
Sikke Brink delar sitt historieintresse med sin närmaste granne Lars Jerndahl. När ladugården renoverades i somras blev en hel del grundstenar över. Av dem gjorde de en ”vikingabåtsgrav” som kan ses av bilister som passerar förbi på landsvägen. Den okända stenformationen har skapat nyfikenhet i bygden.
– En rolig sak bara, säger Sikke Brink, men något säger det kanske om mig och Lasse.
På tal om nyfikenhet, har du inte något spännande att berätta från din tid som polis i Nederländerna?
– Det var en rolig tid. Jag var ung och gjorde snabbt karriär.
Han funderar en stund, Jo, han har blivit beskjuten av kriminella, och nog ledde han en polisstyrka under förhandlingar med terrorister som hade kapat ett fullsatt tåg i december 1975. En gång infiltrerade han en liga som handlade med stulen tobak och fick först gå en intensivkurs hos ett tobaksgrossistföretag innan han kunde sättas in i sitt uppdrag som efter flera månader slutade med gangstrarnas gripande.
Men det som står fram tydligast är nog den där unge mannen som i ett gisslandrama skjutit ihjäl en bankdirektör och i samband med rättegången lyckats rymma.
– Vi fick tillstånd att avlyssna hans brors och fars telefoner och därigenom veta att han en kväll skulle se första delen av filmen Polisskolan på en biograf i en närliggande stad. Vi var naturligtvis där med civilklädd personal. De som tog emot biljetterna visade sig vara klädda som New York-poliser, fast batongen och handklovarna var av plast. Publiken gillade det.
– Två av våra män, fortsätter Sikke Brink, tog på sig de där uniformerna under filmen. Idén var att de skulle fråga alla som efteråt skulle strömma ut ur lokalen vad de tyckte om filmen. När den efterlyste mördaren och hans bror kom fram fick de frågan, men ingen av dem hann svara förrän två civilklädda kolleger bakom dem brottade ned dem på golvet och satte på dem riktiga handklovar
– Då började alla människor som stod runt omkring att applådera. De tog naturligtvis för givet att också detta tillhörde filmens inramning.