Historien om Hebyluffare blev bok
Säg "Stavbom" och många fyrtiotalister i Heby minns luffaren från sin barndom. Stavbom brukade ibland bjuda dem på tvåöreskola och talade högt för sig själv där han drog fram på sin cykel.
Tomas Stavbom har skrivit en bok om sin släkting Oskar Stavbom.
Foto:
För femton år sedan släktforskade han i soldatnamnet Stavbom.
- Jag kunde då följa Johan Oskar Stavbom från födelseåret 1881 i Lilla Ultuna i Danmarks församling till år 1910 bland annat genom rättegångsprotokoll, men sedan försvann han ur samhällets rullor.
Ett fotografi på en man med det namnet, som händelsevis kom i Tomas Stavboms hand för ett år sedan, länkade vidare till hembygdsföreningen i Huddunge och nya uppgifter om hans liv som vuxen.
Oskar Stavboms barndom var tragisk. Hans mor dog när han var bara fem veckor gammal. Fadern kunde inte ta hand om de sex barnen som hamnade på barnhem och fosterhem.
Oskar Stavbom var tidigt ett oroligt barn i en oförstående omgivning. Han gjorde streck, blev i tidiga år rätt så ökänd i Uppsala. Han försumma skolgången och begick "elakheter".
Mellan sitt 12:e och 17:e år var han intagen på förbättringsanstalten Åkerbrukskolonin Hall (där fängelset Hall nu ligger) vid Södertälje. Här utbildades han till skomakare, men när han återfick frihetens bruk tog han arbete i en glödlampsfabrik i Stockholm.
- När han återvände till Uppsala år 1899 varvade han påhugg på gårdar i trakten med inbrott och stölder och dömdes två gånger till straffarbete.
År 1904 vandrade Oskar Stavbom första gången västerut till Heby och Sala, där han fortsatte att stjäla och dömdes till nya straff. Men i denna trakt skulle han bli kvar under resten av sitt liv.
Han slutade stjäla. I 30 år uppehöll han sig ofta på gårdar i Huddunge där han också var skriven i början på 1950-talet.
- Inte många klarade av det hårda luffarlivet så länge. Men han var aldrig beroende av alkohol och på vintern fick han logi vid tegelbruksugnarna där han hade sin egen plats
Liksom i det småländska glasriket främjade de många tegelbruken i Västra Uppland de egendomslösa vagabondernas relativa välfärd. På ugnarna kunde de också laga sin mat.
- På sommaren sov Oskar mestadels i höet på logar. I Gäddsjö vid Tärnsjö förfogade han till och med över en undanställd Gustaviansk säng.
Många av luffarna var socialfall, offer för industrialismen och sin egen oro, som luffaren Bolle i Harry Martinsson Vägen till Klockrike.
- Oskar tyckte inte om staden. Han ville vara fri på landet, leva på allmosor och skaffa sig litet pengar genom tillfällighetsarbeten på gårdar. Han hade god han med hästar.
Till skillnad från Bolle var hans domän mycket begränsade.
Efter storstrejken år 1909 och under depressionsåren på 1920- och 30-talet fick luffarkåren tillskott av arbetslösa industriarbetare, skriver Tomas Stavbom i sin bok.
- Åtskilliga av dem återvände till ett bofast liv när tiderna blev bättre, säger Tomas Stavbom.
Men yrkesluffarna blev kvar på vägarna trots det ständiga sällskapet av lösdriverilagens hot om tvångsarbete.
I mitten på 1950-talet, i en tid då det folkhemmets sociala skyddsnät vävdes, utfärdas logeringsförbud på tegelbruken. År 1958 får Oskar Stavbom för första gången en fast bostad, ett rum på ålderdomshemmet i Heby. Och pension, 272 kronor i månaden, omkring 2 500 kronor i dagens penningvärde. Ibland köpte kommunen en kavaj och ett par byxor och skor åt honom.
- Jag har talat med en kvinna i Heby som ägnade honom en hel del tid på ålderdomshemmet, där hon var anställd. Genom henne vet jag att han trots allt var nöjd med sitt liv, säger Tomas Stavbom.
I ett reportage i ortstidningen när Oskar Stavbom fyller 80 år 1961 - tre månader före sin död - uppger han att det spritter i benen på honom när vårsolen börjar värma.
Så jobbar vi med nyheter