Att fiska och att äta kräftor är för många något av det mest ursvenska. Men kräftfisket är hotat. Den amerikanska signalkräftan är på god väg att slå ut den svenska flodkräftstammen i och med att pestbärande signalkräftor planteras ut illegalt. Detta har i sin tur resulterat i att signalkräftan hamnat på EU-listan över de djurarter som aktivt ska bekämpas och utrotas.
Bo Andersson är kräftodlare i Norrgården utanför Heby och hade för ett par veckor sedan besök av bland annat EU-parlamentariker Anna Maria Corazza Bildt då det diskuterades både kräftor och vattenvård.
– Det är bra att kräftfrågan har hamnat hos EU, men det är för mycket begärt att politiker i Bryssel ska kunna ta de rätta besluten i de här svåra frågorna, de ska istället lämnas till experterna. Min egen åsikt är att bägge arterna ska få leva vidare, säger Bo Andersson.
Han har de senaste 20 åren byggt upp en kräftodling bestående av elva dammar på sin mark i Norrgården där affärsidén är försäljning av Hebykräftan för utplantering, i kombination med konsultuppdrag inom vattenvård. När han ska beskriva det stora hotet mot den svenska flodkräftstammen lyfter han upp det omtalade hinkbärandet, där vanliga kräftfiskare flyttar signalkräftor till vatten där det lever flodkräftor. Men i stället för hot om straff förordar Bo Andersson framför allt kunskapsspridning.
– Jag tror att mycket sker i oförstånd och till syvende och sist är det individen som måste göra de rätta sakerna. I många fall skulle det räcka med att den vanliga kräftfiskaren lärde sig se skillnad på en flodkräfta och en signalkräfta och hur man handskas med dem, säger han och tillägger:
– Det är viktigt att säga att kräftpesten även sprids genom redskap.
Bo Andersson har i dag 100 000-tals kräftor i varierande storlekar i sin odling som förser stora delar av landets gods och gårdar med svenska flodkräftor för utplantering. Många kända namn från finansvärlden och det politiska etablissemanget finns i kundstocken.
– Jag skulle kunna räkna upp många kändisar som jag sålt kräftor till men det är inget jag gör, det är upp till var och en om man vill skylta med att man har kräftor i sina vatten, säger Bo Andersson medan han vittjar tre kräftburar han haft utlagda över natten.
Det är ett 20-tal kräftor i varje bur. Han tar upp ett exemplar och förklarar hur man ser skillnad på en flodkräfta och en signalkräfta.
– På den här flodkräftan finns en rad med små taggar längs gränsen mellan huvud och ryggsköld, som inte finns på signalkräftan. Och i det inre vecket på de stora framklorna finns en vit fläck på signalkräftan men ingen på flodkräftan, förklarar Bo Andersson som inte bara bekymrar sig över kräftpesten.
– Lika bekymrad är jag över övergödningen i vattendrag och de utdikningar som snabbt slår ut den känsliga flodkräftan. Även den aggressiva minken är ett hot, själv har jag hittills i år fångat ett 20-tal minkar vid odlingen. Kräftan behöver värnas på ett brett plan, säger han.
Med sig ut har han också tagit med sig några av de historiska föremål som är början på ett kräftmuseum som ska öppnas när han samlat ihop tillräckligt mycket material.
– Det finns så mycket av tradition och nostalgiskt skimmer över det här med kräftor, det märks inte minst vid de många studiebesöken jag tar emot här, säger Bo Andersson och håller upp två kräftburar från tidigt 1900-tal.