Han minns Ekelöfs Starforsbesök
Som tonåring vistades skalden Gunnar Ekelöf på Starfors säteri norr om Heby. På Starfors fanns också Artur Svedberg, i dag 92 år. Han minns skalden, mycket genom sin egen morfar, som blev vän med Gunnar Ekelöf.
Foto: Hans Lundgren
- Jag kunde inte ha fått bättre föräldrar, säger Artur.
Så kom det sig att Gunnar Ekelöf och Artur Svedberg kom att träffa på varandra på Starfors där det bedrevs mjölkproduktion, hästavel och tegelbruk.
- Någon närmare bekantskap var det inte fråga om, han var sju år äldre än jag. Mest umgicks Ekelöf med min morfar Gustav Svedberg.
Gunnar Ekelöfs mor hade gift om sig med sonen till säteriets dåvarande ägare, jägmästare Hahr. Unge Hahr var bankman i Stockholm. Det var på somrarna som den unge Ekelöf fick tillfälle att lära känna det lantliga Uppland och dess invånare och dom honom. Jägmästare Hahrs affärer gick inget vidare, det fattades ofta pengar. Giftermålet mellan Ekelöfs mor och den unge Hahr innebar att likviditeten förbättrades. Fru Valborg, som hon kallades av folket, var förmögen sedan hon ärvt Gunnar Ekelöfs far.
Artur Svedberg berättar att Gunnar Ekelöf i stort sett varje dag tog vägen förbi stallet för att tala med Gustav Svedberg.
- Han tyckte om att ta upp diverse spörsmål med morfar. "Jag tror jag blir tokig på den där pojken! Han talar så jag begriper inte vad han säger!", utbrast Gustav Svedberg en gång.
- Det var sommaren 1924, jag var sju år och Gunnar Ekelöf således 14, säger den minnesgode Artur Svedberg. Jag vistades också mycket i stallet.
Längre fram förlänade Gunnar Ekelöf Gustav Svedberg en novell. Där beskrivs Arturs morfar som "kärv och sträv och fyrkantig" som "en karaktär" och en man av den "raka linjen".
- Ekelöf umgicks naturligtvis också med andra vuxna på gården. Men han var av en annan sort så att säga. Jag kan se honom framför mig i stallet eller på kvarnbron betraktande Örsundaån; smal, välvårdad, stillsam, ljus kalufs.
Vid kvarnbron fanns en gammal Vädur, en pump som försåg de 20 hästarna och de 50 korna med vatten.
- Den gav ifrån sig ett behagligt, rytmiskt ljud. Om den där Väduren skrev Gunnar Ekelöf senare i livet en dikt, säger Artur Svedberg.
I stallet regerade Gustav Svedberg, smorde och ryktade.
Han hade varit kusk vid drottningens Solliden på Öland där han kört apelkastade, isabellfärgade fyrspann. Därefter var han i tjänst hos Sveriges ende icke kunglige hertig, D'Otrante, i Sörmland.
- Morfar var noga med sin position och såg upp till herrskap. Han höll styvt på klasskillnaden. Han var så att säga en man av sin tid, 1800-talet. Arbetarrörelsens framväxt gick honom förbi.
Som kusk på Starfors hade han gjort en bakvänd karriär. Här skjutsade han jägmästaren i hästdroskan till Heby och Molnebo och Morgongåva, eller sin herre och hans gäster i jaktvagnarna. Fint men enklare herrskap än i yngre dagar. När han tjänstgjorde i hovstallet skjutsade han en dag kronprinsessan och hennes sällskap till en måltid i en park. För att inte kungligheten skulle smutsa ner sin vita klänning tog han av sig sin livréjacka och lade den i gräset för henne. För denna hövlighet fick han senare genom bud en fin piska av kronprinsessan.
- Det är en av sakerna jag har kvar efter morfar.
Statarsystemet var en självklarhet när Artur Svedberg var barn.
- De familjer som kom till Starfors trivdes och stannade i regel kvar. Jägmästaren med sitt långa vita skägg var en bra arbetsgivare, bostäderna hyggliga, men lönerna dåliga förstås.
När Artur var nio år gammal flyttade Gustav Svedberg, då fyllda 60, med familjen till en annan tjänstebostad på Starfors.
- Jägmästare Hahr tvingades sälja de fina rashästarna och morfar blev först droskchaufför åt herrskapet, senare, när också arbetshästarna var borta, degraderad till lastbilschaufför.
- Han transporterade tegelpannor till lastkajen vid tågstationen i Heby. Körde Starforsvägen fram och tillbaka.
Måndagen 9 augusti 1926 kolliderade hans bil med middagståget mellan Uppsala och Sala. Tåget träffade flaket, Gustav Svedberg kastades ur förarhytten och lemlästades svårt. När folk anlände höll han sig fast vid övergångens grindstolpe. Lastbilen fastnade i lokets ena buffert och drogs med 150 hundra meter. Tegelpannorna spreds över banvallen.
- Han var oerhört plikttrogen. Det var nu som om han svikit sitt förtroendeuppdrag. Han hävdade att AGA-fyren visat vitt sken, och ville att man skulle säga det till jägmästaren. Att han inte hade gjort något fel. Han lämnade också sin klocka och en fickkniv ifrån sig. Dem skulle jag ha. Det sista han sade innan han fördes till Sala lasarett var att ljuset visat vitt sken och att han ville att detta meddelande skulle framföras, annars kunde han inte dö i frid.
Det var om den tragiska olyckan som Gunnar Ekelöf senare skrev novellen En kusk, men i den heter morfar kort och gott "Hedberg". Efter kriget, på 1940- och 1950-talen, var Artur Svedberg tegelbruksarbetare och ombud för Folket i Bilds böcker. Han organiserade försäljningen med underombud på varje av ortens elva övriga tegelbruk. Då var Gunnar Ekelöf en berömd och aktad poet.
- Det är klart att det var en speciell känsla att läsa det han skrev. Sedan kom han ju in i Svenska Akademien också.
Artur Svedberg aktiverade sig tidigt i politiken på vänsterkanten. Han ägnade sig också åt brottningssporten som aktiv och därefter som tränare och lagledare för Hebys brottarlag. Under många år var han också deltidsbrandman.
Med undantag för tiden som rekryt i Boden och beredskapsåren under kriget samt en kort tid som gruvarbetare i Kärregruvan var han tegelbruksarbetare till pensioneringen år 1982, och därmed en av de sista tegelbrännarna i hemorten.
I dag är han efterfrågad guide på tegelbruksmuseet i Heby.
Så jobbar vi med nyheter