Olle Nilsson menar att han målar en egen bild som inte nödvändigtvis är lika exakt som ett av de svartvita fotona från bruket.
Det var trolldomskommissionens häxjägare Peder Svensson Printz från Ingbo i Enåker norr om Heby som anlade en masugn vid Gysingeforsarna på 1670-talet. Ett par decennier senare fanns på platsen ett komplett utrustat bruk med hytta och mer än 30 boningshus.
Efter Peder Printz ägdes bruket av en lång rad personer och mycket pengar var i omsättning. Att äga ett bruk var för högreståndspersoner på 1700-talet en livsstil och ett frestande alternativ till karriären som militär eller statstjänsteman. Men det var med handelsmannen och juveleraren Mikael Benedicks, som tillträdde som brukspatron i juli 1820, som Gysinges stora glansperiod inleddes. Han köpte ett då nedgånget Gysinge av Jean Bedoire, som flyttade till mindre Molnebo bruk intill Morgongåva.
Benedicks hade avläst tiden bättre än Bedoire. Efter Napoleonkrigen sköt handeln fart som aldrig förr och efterfrågan på järn ökade kraftigt. I Gysinge tillverkade man stångjärn genom vallonsmide vilket gav en mycket hög kvalitet. Gysinge i sydligaste Gästrikland har därför mer gemensamt med vallonbruken i Uppland än med järnbruken i södra Norrland.
Stångjärnet man tillverkade fördes till Gävle där det stämplades och sedan exporterades till England och USA där det kunde bli stål i rakknivar och kirurgiska instrument. Men vallonsmide var kostsamt och detta faktum skulle längre fram bli brukets öde, när nya och billigare metoder konkurrerade ut vallonsmidet.
Mikael Benedicks, som var en judisk pionjär i svenskt näringsliv, bodde inte själv i Gysinge, utan överlät bruksledningen på sina söner. Han lät riva det gamla karolinska träslottet och byggde i stället en ståtlig herrgård i tre våningar med sammanlagt 60 rum som ritades av C C Gjörwell. Utsikten vändes nu mot Dalälvens vatten och inte mot smedjorna.
På 1870-talet, då sonsonen Gustav Benedicks tagit över, var Gysinge det största vallonbruket i landet och Gästriklands största järnbruk. Vallonsmeder rekryterade man bland annat från Österbybruk.
I Gysinge gjordes både stångjärn och gjutjärn. Dannemoramalmen, den renaste i landet, drogs på foror genom skogarna och vidare på pråmar på Dalälven, sammanlagt en sträcka på sex mil. Länge skedde det genom nästan väglöst land.
I intervjuer som gjordes år 1943 med några 80-åringar i Gysinge har Olle Nilsson funnit intressanta upplysningar. En fråga han funderat på, nämligen hur folk ordnade sin vattenförsörjning, fick sin förklaring i intervjuerna:
– Man delade upp vattnet efter användningsområde. På 1860-talet rådde brist på dricksvatten. Vattentunnan i bostaden fylldes i Dalälven och användes till matlagning och disk. Vattnet till djuren liksom dricksvattnet och skurvatten hämtades på tre andra håll. På planen utanför värdshuset fanns också en pump för dricksvatten för resenärer.
I slutet på 1800-talet började man med en fotogendriven motor att pumpa upp vatten från Dalälven till en tank placerad i herrgårdens övervåning. Därifrån fördes vattnet vidare till mejeriet och till samhällets brandposter. Långt senare kom vattentorn och borrad brunn.
Typiskt är de komplementsamhällen som brukade uppstå intill bruken. I Gysinge var det lokala bönder som sålde mark på Mattön. Där byggde människor som ville känna sig fria sina bostäder och frikyrkor, dit kom också Konsum, Folkets hus, hantverkare och ett kafé. Vanligt folk ville slippa undan bruksägaren som krävde ständig kontroll inte bara över människornas arbete utan också över deras fritid och välfärd.
Gustav Benedicks tal finns också återgivna i boken, där patronen exempelvis hotfullt uppmanade sina arbetare att inte stödja socialister och fackföreningar utan att ”rösta på Första kammaren”. Det är ett starkt tidsdokument över den enorma klasskillnad som rådde.
När bruket lades ner år 1904, hade man just som första bruk i världen kommit i gång med att smälta stål med elektricitet i ett nybyggt stålverk och dessutom fått järnvägsbroar över Dalälven. Ändå manövrerades Gustav Benedicks överraskande ut av släktingar som sålde sina aktier till Stora Kopparbergs Bergslags AB, som tillsammans med Korsnäs AB bara var intresserade av jorden och skogen.
Gustav Benedicks avsattes, lämnade Gysinge och flyttade till en våning på Strandvägen i Stockholm där han levde till år 1918.
– Dagens strukturförändringar och stigande arbetslöshet är naturligtvis inget nytt. Nya tider kommer och gamla faller. Gysinge är i dag en vacker ort som borde ha en stor potential som turistmål. Men de försök som gjort har av den ena eller andra anledningen gått i stå, som jag ser det i första hand på grund av ointresset hos Sandvikens kommun som år 1970 övertog det mesta av brukssamhället. Samma år förvärvade PRO herrgården och gjorde om den till kursgård, säger Olle Nilson.
En tid fanns också ett bilmuseum, lipizzanerhästar, plantskola och ett sjukhem i Gysinge, men alla dessa är nu borta, liksom flottarmuseet som skildrade den verksamhet som kom efter järnbruket, nämligen skogsarbetet och timmerhanteringen.