I samband med köpet, som skedde då landstinget i Västmanland avvecklade stiftelsens verksamhet, sades det till och med att skogen skulle bidra till att väsentligt trygga pensionsskulden till kommunens anställda. Ur ekonomisk synvinkel har det i själva verket varit en rätt så dålig affär. Men naturvärdena har skyddats. Det är bara det att förespråkarna av affären ansåg att det skulle kunna bli både och.
Sedan förvärvet har innehavet av skogsfastigheterna kostat mer än de gett intäkter. Dessutom är fastigheternas värde fortfarande betydligt lägre än köpeskillingen på 14,9 miljoner kronor som kommunen lånade 8,9 miljoner kronor till. Resterande sex miljoner kronor sköt Naturvårdsverket till. Det senare innebar i sin tur att Naturvårdsverket kunde ställa krav på långtgående reglerar i skogsbruksplanen.
Den produktiva skogsmarken uppgår till 180 hektar. Det som inträffat är att kommunen hittills bara medges begränsade gallringsavverkningar. Det allmänna natur- och rekreationsintresset är viktigare än kommunens ekonomi.
Det fanns en konkurrent, en skogssamfällighetsförening i Stockholms län. Hade den fått köpa skogen för egna medel hade ett lönsamt skogsbruk kunnat genomföras. Med kommunen som köpare och Naturvårdsverket som stark medfinansiär blev det inte så. Att kommunen borde köpa skogen drevs på framför allt av Centerpartiet och Socialdemokraterna. Det talades vid den tiden mer om skogens ekonomiska värde än om naturintressena. När väl kommunen blivit fastighetsägare vann kommunala Sala-Heby Energi biobränslebolag upphandlingen att i praktiken förvalta skogen.
Att omständigheterna om den stora skogsaffären kommit fram i ljuset nu beror på den nya kommunalpolitiska organisation som genomfördes efter senaste valet. I den får också beredningarna budgetansvar och bland annat det ekonomiska värdet av Östareservatet behövde förtydligas. Det visade sig då att taxeringsvärdet uppgår till 8,9 miljoner kronor, med andra ord drygt fem miljoner kronor under inköpspriset för fyra år sedan.