Polisens uppgift är att sålla ut vilka som är ukrainska medborgare. "Det finns vissa människor som försöker utnyttja flyktingströmmen", säger Hans Erlandsson.
– Sem'ya?
Hans Erlandsson sträcker fram handen till Alona Korobova och tar emot hennes och dottern Anhelinas pass. Klockan är strax efter 12 och båten från Polen har precis anlänt till Nynäshamn. Hit har drygt 8 500 flyktingar anlänt.
– Som mest har det varit 611 ukrainska flyktingar på samma båt. I dag är det 76, det lägsta antalet sedan kriget bröt ut, säger han.
Han har jobbat som polis i över 40 år, varav de senaste sex åren som gränspolis.
– Vår uppgift är att sålla ut ukrainska medborgare och som därför omfattas av massflyktsdirektivet. Det finns vissa människor som försöker utnyttja flyktingströmmen, vi har till exempel haft en person som var efterlyst av tysk polis för terrorism.
Bland de ukrainska medborgarna är det ofta hela familjer som kommer, men även ensamma kvinnor och barn.
– Generellt är de som kommer hit vid ganska god vigör, vi har inte sett de här krigsutmattade människorna. Men det har varit några barn med insulinbrist eller feberkramper som har behövt åka till sjukhus.
En av de som UNT träffar i Nynäshamn är nioåriga Anhelina Korobova. Hon har flytt från Charkiv tillsammans med sin mamma och har fått plats på en balettskola i Sverige.
Hans ger tillbaka passen till Alona och Anhelina. Anhelina är nio år och går på en balettskola i Charkiv, och med hjälp av en tidigare student på skolan har hon fått plats på en balettskola i Sverige. Hans Erlandsson är den första som de och tusentals andra ukrainska flyktingar möter i Sverige, men när UNT besöker Nynäshamn är det hans sista dag i färjeterminalen.
– Min sambo och jag hade bestämt sedan tidigare att vi skulle gå i pension nu. Men situationen nu gör att jag hade velat vara kvar längre. Om man kan hjälpa till vill man göra det.
Hans Erlandsson från Harbo har jobbat som polis i över 40 år, varav de senaste sex åren som gränspolis.
Plötsligt måste vi avbryta intervjun. En passagerare saknas på båten. Hans ursäktar sig och skyndar i väg.
***
Ett två decimeter tjockt snötäcke täcker marken och i Marbäck strax utanför Harbo har Hans och sambon Ewa Nilsson fullt sjå med att skotta. Det har gått tio dagar sedan vi sågs sist och livet har redan börjat se annorlunda ut.
– I går lämnade jag in uniformen, det var lite speciellt. Det enda som är kvar nu är polislegitimationen och den ska jag lämna in nästa vecka.
När UNT träffar Hans Erlandsson hemma i Harbo är det tre dagar kvar tills han går i pension.
Ewa köpte huset 2014 och sedan de träffades för sex år sedan har de bott här på deltid. Nu är planen att tillbringa mer tid i huset.
– Ewa trivs jättebra i den här miljön och det var precis vad jag behövde också. Vi har byggt om och haft olika projekt. Det har blivit som ett fritidsintresse.
Hans sambo Ewa köpte huset utanför Harbo 2014 och sedan de träffades för sex år sedan har de bott här på deltid. Nu är planen att tillbringa mer tid i huset, men först ska de åka 400 mil på motorcykel från Portugal till Sverige.
Det är inte första gången som Hans hjälper till vid en flyktingkris. 2015-2016 jobbade han som befälhavare på ett fartyg i Medelhavet. Under sex månader räddade projektet Gula båtarna nästan 2 000 flyktingar från att drunkna, samtidigt som de plockade upp 200 omkomna.
– Jag minns en gång när vi skulle plocka upp en person som låg med ansiktet nedåt i vattnet. När vi roterade personen såg vi att det var en kvinna med ett spädbarn fastspänt på bröstet. Vi försökte återuppliva dem men det gick inte. Det var jobbigt för alla och är ett minne som aldrig försvinner, det gäller bara att leva med och bearbeta det.
"Ewa och jag hade bestämt sedan tidigare att vi skulle gå i pension nu, men situationen som är nu gör att jag hade velat vara kvar längre. Om man kan hjälpa till vill man göra det."
Nu väntar pensionärslivet för paret, men först ska de åka 400 mil på motorcykel från Portugal till Sverige. Frågan om hur det känns att gå från 40 år inom polisen till pensionär får Hans Erlandsson att fundera en stund.
– Jag vet inte riktigt hur det känns eftersom det inte har blivit vår vardag än. Men jag tror att det kommer ta ett tag för mig att landa i det.