Det har gått 25 år sedan Staffan Dalfjord fick larmet om ett pågående bankrån i Heby.
– Det var en hårsmån från en katastrof och det var otroligt nära att många människor dog. Från början visste vi inte att det var Militärligan vi jagade, berättar han idag.
Det var på eftermiddagen den 23 december 1993 som Staffan Dalefjord och tre kollegor snabbt körde från Sala mot Heby. Rakt igenom snökaos och jultrafik. Men istället för att ta den stora väg 72 valde Staffan Dalfjord att svänga in på en smal skogsväg.
Där möter poliserna en misstänkt bil, fullpackad med människor och julklappar. Staffan Dalfjord berättar att han känner att något är fel och att han därför väljer att följa efter bilen.
– Efter ett par hundra meter sladdar bilen ner i diket. Jag kör förbi men ser inget i snökaoset, men min kollega ser vad som finns i bilen.
Det har gått 25 år sedan Staffan Dalefjords kollega stirrade rakt in i mynningen på en AK-4:a. Det enda Staffan Dalefjord minns är hans kollegas skrik:
”VAPEN, KÖR!”
Staffan Dalfjord tvekar inte och gasar tills polisbilen är i säkerhet. Han tar sig ur bilen och avfyrar två varningsskott.
Rånarna svarar med att skjuta med ett automatvapen mot honom. Idag berättar han att han fruktade för sitt liv.
– Man kan inte förklara den känslan för någon som inte upplevt den. Jag kastade mig ner i diket och grävde som en mullvad för att ta skydd.
Staffan Dalefjord berättar att han var inställd på att dö men Militärligan slutar skjuta och kapar i stället en annan bil och flyr rakt in i skogen. Där hittar de en stuga där de tar skydd.
Ungefär samtidigt som Salapolisen omringar stugan, inser rikspolisen situationens allvar och skickar förstärkning. Klockan 23.00 dagen innan julafton 1993 avfyrar polisen 27 gaspatroner mot stugan och man kunde därmed gripa delar av Militärligan.
– Samtidigt var många medlemmar ännu inte gripna så vi barrikaderade oss på Sala polisstation över natten i väntan på att något häkte kunde ta hand om de gripna personerna, säger Staffan Dalfjord.
När han idag ser tillbaka på händelsen är det med blandade känslor.
– Jag är lycklig över att ingen blev fysiskt skadad. Men jag beklagar det psykiska eländet som jag vet att många fortfarande lider av.